Freedom Call - Dimensions

[2007][Steamhammer]

Det känns lite tråkigt att erkänna det, men en ny Freedom Call-platta är inget man direkt börjar klättra på väggarna i längtan efter. Förra plattan, "Mother Nature", var blekare än en naken finne i snöstorm och även om man i grundskolan numera böjer verbet glad som glad - gladare - Freedom Call, så är inte smittorisken lika hög som förr. Det kanske är just därför som man faktiskt blir positivt överraskad över att tyskarna ger blanka fan i vad jag tycker och trampar på som om gårdagen aldrig existerat!

Trots att man bytt ut halva sättningen och har två nya låtskrivare i bandet går det inte att ta miste på musiken. Det är helt enkelt 100 % pure Freedom Call-power som bjuds! Femte lyckopillret innehåller givetvis tillräckligt med hurtiga refränger för att ge varje gothare slaganfall, Chris Bays stämma är fortfarande lika kvidande pipig i de högre registren och musiken som helhet är hård nog att onoterat smälta in på ett barnkalas. Men vad tusan gör det?

När gubbarna slår an på den där nostalgiska 80-keyboarden och häver ur sig hitlåtar som D.A.D.-klingande "Mr Evil", tunggungande "Blackened Sun" eller uptempo-eufori i form av "Queen of the World" så förlåter jag dem för allt. Eller ja, nästan allt. Anledningen till att andra hårdrocksband inte använder barnkörer i sina låtar beror inte enbart på att de inte har tänkt tanken; det låter dessutom bajs och framkallar svåra uppkastningar! Sedan ligger avslutande säckpipe-massakern "Far Away" inte heller helt rätt i mina öron. I övrigt är det faktiskt riktigt kul att höra Freedom Call igen!

Betyg: 7/10

Jacob Holmström


<< Tillbaka till Skivrecensionerna