In Grey - Liyah

[2006][Last Entertainment]

Det band som idag går under namnet In Grey startade redan 1992 som ett doom/death-band. Liksom flertalet tongivande grupper inom genren (läs Paradise Lost, Katatonia, My Dying Bride och Anathema) lade man efter ett tag growl-sången åt sidan till förmån för ett mer renodlat goth-sound.

Genom åren har bandet gått igenom så många medlemsbyten att en svängdörr till replokalen nästan vore på sin plats. Dock har Niklas Axelsson förblivit bandet trogen vilket verkar ha borgat för någon form av konsekvens i utvecklingen. Det senaste medlemstillskottet är sångaren Joakim Croneström som ersatt Dennis Liljedahl inför ”Liyah”. En klar uppgradering som utan tvekan tar bandet till en helt ny nivå. Men framförallt gör produktionen i Daniel Bergstrands Dug Out-studio att detta album, med kraftig marginal, överträffar allt bandet tidigare givit ut. Ändå når man inte hela vägen fram. Och det handlar framförallt om en nästan oförklarlig ojämnhet i materialet.

Inledande ”The End Is The Beginning” är helt okej, men känns absolut inte som något självklart öppningsspår. Därpå följer plattans två absolut svagaste låtar, vilket gör mig som lyssnare på gränsen till bekymrad. Först i fjärde spåret ”Everytime I Burn” händer något när Joakim, istället för att pressa på så förbaskat, lugnar ner röstläget. ”Bittersweet” bibehåller det mer finstämda momentet men går över i relativt anonyma instrumentalspåret ”Into Oblivion”.

Sen plötsligt, som genom en magisk beröring, förändras plattans hela karaktär. Sjunde låten ”Heavens Cry” har nästan MTV-mässig hitpotential. Och den avslutande fyrklövern ”Alone I Weep”, ”Liyah”, ”Black River” och ”The Grey Massacre” är så stark att alla genrens toppnamn lever farligt. Här finns alla de melodier, finstämda känslor och kraftfulla passager som helt lyser med sin frånvaro under plattans första hälft. Skillnaden är faktiskt så påtaglig att man nästan undrar om bandet spred ut inspelningen över flera år.

Sett över hela speltiden är ”Liyah” en plågsamt spretig historia. Därför är min största fråga hur Daniel Bergstrand kunde släppa igenom allt så okritiskt. Som ett minialbum hade detta nämligen kunnat bli hur bra som helst.

Martin Lee

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna