Metalium - As One - Chapter Four

[2004][Armageddon]

Metalium har på sina fyra plattor lyckats göra powermetal som verkligen har just kraft, snabbhet OCH tyngd. Men på nya ”As one - Chapter four” har man tyvärr gjort ett klassiskt misstag som nästan alla band råkar ut för förr eller senare. Man har inte lagt ner nog energi på att skriva riktigt bra låtar! Vis av erfarenheten från föregångaren ”Hero nation” som sakta, lyssning för lyssning, växte sig fram till den högpoängare den är, funderar jag på om också ”As one” kommer att gå samma väg. Men snurr efter snurr i spelaren så har jag svårt att hitta den potentialen. Detta är ett högst mänskligt verk av tyskarna.

Henning Basse har som vanligt en imponerande pipa. Men här blir den stundtals rent enformigt ylande, i brist på det där riktigt bra materialet att behandla. Produktionen lyfter fram rytmsektionen till en smattrande matta, vilket låter helt okej i sammanhanget.

Plattan inleder (efter det obligatoriska introt förstås) rivigt som sig bör med ”Warrior”. Den inte helt originella titeln till trots, sticker spåret ut som en blivande klassisk Metalium-dänga. Tempot skulle få till och med kollegorna i Dragonforce att nicka instämmande. Nästa låt, ”Pain crawles in the night”, är inte alls någon märkvärdig historia. Trots detta har den tydligen förärats med en video, vilket förvånar.

I ”Find out” får Basse hjälp av ”Metaliana”, eller Saeko Kitamae, en okänd förmåga från Osaka, Japan - som lockats till metallfästet Hamburg. Hennes röst påminner vid en första lyssning om en ilsket trotsig tonåring. Nästa tanke är att hon låter som ”Miss K” (Stratovarius) ser ut… Nåja, det funkar när man har vant sig. I slutändan är hon enda anledningen att minnas denna låt.

Bäst är utan tvekan ”No one will save you”. Men inte heller den är en särskilt originell powermetaldänga: snabb, rejält dubbeltrampad och med en hyfsad melodi och refräng. ”Illuminated” är ett stycke långsam men tung, episk metal. Ett gediget hantverk - med vackert gitarrspel av Matthias Langhe - som dock inte når samma höjder som sin kusin ”State of triumph”.

”Athena” känns som en låt som har potential att växa med tiden. En ganska typisk Metalium-sak med en rejäl dos tyngd och okomplicerad refräng. Bonuslåten ”Screaming in the darkness” höjer åter tempot aningen, och innehåller som titeln antyder en del medryckande skrik med jämna mellanrum. Kvalitativ metal som förtjänar en ”ordinarie” plats. Den ligger alltså inte sist på plattan som annars är brukligt för bonusmaterial.

”Power strikes the earth” är ytterligare en av dessa låtar som inte är dålig på något sätt, men som lika gärna skulle kunna vara gjord av vilken annan tysk grupp som helst. Den avslutas förresten med en klassisk Accept-allsångskör. ”Goddess of love and pain” blir en transportsträcka mot slutet. Nu börjar Basses stämma skära i hjärnbalkarna.

Avslutande titelspåret tillhör topptrion på plattan (tillsammans med ”Warrior” och ”No one will save you”). En i många avseenden klassisk heavy metallåt, med något mer avslappnat tempo och grova krigarstämmor i kören. Refrängen fäster direkt, men kanhända upprepas den sedan åtminstone en gång för mycket för sitt eget bästa.

Helheten är tveklöst snäppet över medel. Metalium är så proffsiga att det är svårt att tänka sig något annat. Men jag har höga krav och tror ändå att de är kapabla att göra bättre än det här. De har ju lyckats förut!

David Bergström

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna