Motörhead - Inferno

[2004][Steamhammer]

Kan man annat än älska Motörhead? Ja, det skulle vara som skivrecensent i så fall. För vad finns det egentligen att tillägga när Lemmy & Co. har släppt en ny platta? Det är ju alltid så typiskt Motörhead på något sätt. Alltid hög, jämn nivå - lagom skränigt och mycket ös. Herr Kilmister har konserverat sin röst väl med väl avvägda doser Jack Daniels. Mikkey Dee pinnar på som en trimmad Duracell-kanin. Egentligen skulle man kunna sluta där, men då ger man bara vatten på de kvarnar som hävdar att allt med Motörhead låter likadant. Det är en alltför simpel sanning. Motörhead låter Motörhead och ska låta Motörhead. Men det ryms många fina nyanser inom det begreppet!

”Terminal Show” är en stabil inledning där bandet får hjälp av gitarrhjälten Steve Vai. Vai fingrar även flinkt på guran lite senare i ”Down on Me”. Det hörs direkt att gitarrspelet får en helt annan dimension än med lite träiga Phil Campbell. Närmast följer två låtar som snabbt läggs till mina favoriter: ”Killers” och ”In the Name of Tragedy”. Exakt vem som ska krediteras för vad är i vanlig ordning svårt att avgöra i fallet Motörhead. Låtskrivandet har Lemmy enligt egen utsago broderligt låtit Phil och Mikkey stå för till största delen, medan Lemmy enligt sedvanlig rutin rafsat ihop några textrader i all hast. Denna gången var han tydligen mordisk i sinnet vid tillfället. Mord i olika former är nämligen ett återkommande tema.

”Life’s a Bitch” är gjuten direkt i mallen för låtbyggnad av klassisk rock ’n’ roll, med det där riffet man nog har hört tusentals gånger förut, men aldrig kan tröttna på. Skivan har ett par låtar i ”lugnare” tempo som segar ner helheten en aning: ”Suicide” och ”Keys to the Kingdom”. Däremot är ”In the Year of the Wolf” den mest dynamiska och rätt och slätt bästa melodi Motörhead har gjort på minst tio år. En ovanligt fyllig refräng också för att vara nämnda band.

Plattan orkar inte riktigt ända in i kaklet. De tre sista låtarna sviktar en aning. ”Smiling Like a Killer” är en cool titel, men när Lemmy för 58:e gången ryter ”smile” gör blotta tjatigheten det till ett av de svagare spåren. Akustiska ”Whorehouse Blues” är en av de där låtarna som visar att även Motörhead är öppna för att testa ”nya” grepp. Men längre än till sistaspår på en platta kommer sannolikt aldrig dessa små experiment. Och tur är väl kanske det. För Motörhead ska vara Motörhead.

Det här är deras bästa sen 1916 (skivan alltså), var det någon som sa - och jag protesterar inte direkt mot det, men vill heller inte nedvärdera släppen däremellan.

David

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna