Pain Of Salvation - Scarsick

[2007][InsideOut]

Första gången jag hörde Pain Of Salvation var när de öppnade för Dream Theater under ”Six Degrees…”-turnén. De gjorde så pass starkt intryck på mig att jag införskaffade den då nyutkomna ”Remedy Lane”. Fast någonstans där har det stannat. Pain Of Salvation har kort och gott känts aningen för avancerade för att jag ska orka lyssna in mig på bandet.

Just tidsbrist är den största fienden för ett band som Pain Of Salvation. I vårt snabbrörliga slit-och-släng-samhälle, där populärkultur konsumeras i samma takt som råolja, har folk helt enkelt inte tid att avsätta över en timme för att bara lyssna. Och har man inte den tiden blir Pain Of Salvation inte mycket mer än en anonym ljudkuliss i bakgrunden.

Därför är egentligen de tre dagar jag haft på mig för att recensera den här plattan på tok för lite. Men jag har ansträngt mig för att åtminstone försöka lyssna in den på rätt sätt. Och det som framträder mest påtagligt är en experimentlusta som jag inte riktigt förknippade bandet med innan. Visst kan även musiken på exempelvis ”Memory Lane” betraktas som experimentell, fast då främst inom ramen för proggresiv rock. På ”Scarsick” tar Daniel Gildenlöws manskap ut svängarna på ett sätt som gränsar till riskabelt.

Redan i andra låten ”Spitfall” är hela verspartiet uppbyggt av rap direkt inspirerad av Eminem. Fjärde låten ”America” flirtar med såväl funk som det sena 60-talet (tänk filmen Hair), medan efterföljande ”Disco Queen” bygger på just disco, komplett med backbeats och doa-körer.

Skivans andra halva ligger mer i linje med det förväntade och borde tilltala dem med smak för storvulna ljudlandskap i Marillions anda. Det är fläckfritt framfört och låter naturligtvis skitbra rent instrumentellt, men det är också betydligt tristare än den spretiga inledningen. Ända tills sista ”Ehter Rain” fullständigt golvar mig med sin Bowie-influerade vers och stora refräng.

”Scarsick” kräver, och kommer att få, betydligt mer tid. Det har jag i och för sig sagt om alla Steve Vai-plattor också. Sen när det väl kommer till kritan slänger man ändå på något med Motörhead bara för att rensa hjärnan.

Martin Lee

Betyg: 7/10

<< Tillbaka till Skivrecensionerna