Paragon - World Of Sin/Chalice Of Steel

[2005][Remedy]

Paragon är tysk powermetal som tysk powermetal borde definieras. Inget ont i Edguy och Freedom Call men detta är hårt, tungt, kraftfullt och sådär lagom elakt = powermetal. Det aktuella släppet är alltså en dubbel-CD med bandets första, respektive tredje platta samlade. Debuten ”World of Sin” lär vara ett samlarobjekt värt namnet så vad gäller den är en återutgivning högst motiverad. Varför man beslutat sig för att ”Chalice of Steel” ska medfölja kan väl däremot spekuleras i. Mer naturligt hade kanske varit att i så fall ta med första MCDn ”Into the Black” eller andra fullängdaren ”The Final Command” (som i stället släpps i par med varann i samma veva). Lite underlig ordning, för att vara tyskar och allt…

”World of Sin” (1995) är mer thrashig än vad vi är vanare vid från senare Paragon-plattor. Här hade heller inte Andreas Babuschkin ännu anslutit till mikrofonen, utan sången halshas av Kay Carstens. Carstens har en råare och alls inte lika välljudande stämma som sin efterträdare. Faktum är ändå att det funkar riktigt hyfsat. Det här är precis den där sanna, äkta, oförfinade debuten som så många äkta metallfans älskar att hylla med sina respektive favoritband. Den plattan som var bra innan bandet sålde sig och blev kommersiella, alltså. Bortsett från detta är ”World of Sin” definitivt värd detta andra liv. Det är en hoper slagkraftiga låtar vi serveras. Titelspåret har också gått att få som nyinspelad bonus på fjärde plattan ”Steelbound”. Vilken version man föredrar är nog en fråga om dagssmak, men en bra låt är det onekligen.

Det stentunga riffet i ”Beyond the Void” får en att undra… Det är fruktansvärt likt Sators ”We’re Right You’re Wrong”, som kom tre år tidigare. Frågan är om dalmasarnas mästerverk ”Headquake” nådde så långt som till Tyskland? Eller om de i sin tur har snott riffet från någon äldre klassiker som man borde känna till? Har du svaret på gåtan, maila mig! ”Beyond the Void” är i övrigt plattans höjdpunkt, mycket tack vare nämnda riff. Följande ”Thrill of the Kill” är väl snarast bottennappet (om man nu kan tala om ett sådant på en tämligen jämnstark platta). Primitiv vi-skriker-titeln-fyra-gånger-i-refrängen-thrash som inte var särskilt fräsch ens på 80-talet. ”No Hope For Live” är däremot en riktig krossare. Om man tar det för vad det är, en oförskönad debut, är ”World of Sin” riktigt bra. 8/10

Genom att stoppa CD två, det vill säga ”Chalice of Steel”, i spelaren flyttar vi oss framåt fyra år i tiden. Dessa har givetvis inte passerat obemärkt. Mest utmärkande är förstås att rösten man förknippar med Paragon, Andreas Babuschkins, är på plats. ”Dragon’s Flight” får väl beskrivas som tidstypisk powermetal, med alla de klyschor som ryms däri. ”Legions of Metal” är å andra sidan en tung och riffstark midtempomosare. Titelspåret går inte direkt av för släggor det heller. Speciellt glaskrossande är Babuschkins falsettjut i refrängen. ”Wheels of Eternity” med sina dryga sju minuter tangerar närmast doom. Under andra halvan av skivan får vi nöja oss med lite utfyllnad i form av ”Casting Shadows”, ”Burn at the Stake” och ”Journey Home”. Men Paragon besitter ändå en imponerande jämnhet som gör att även dessa är klart godkända. ”A.D. 2000” sällar sig tack vare sin tyngd och sina mäktiga körer till favoriterna. 8/10

Har du inte någon av dessa plattor är detta ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll. Saknar du bara ”World of Sin” kanske det är lite surt att det inte går att införskaffa ett renodlat examplar, men bättre än inget. Paragon seglar upp som min tyska powermetalfavorit i dessa dagar när Metalium sviktar.

David Bergström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna