Platitude - Nine

[2004][Scarlet]

Mitt första möte med gruppen Platitude var på Sweden Rock Festival 2003. Det jag minns av den korta stunden var att de var unga, verkade bra och hade två stycken som spelade keyboard. Det var alltså med vissa förväntningar som Nine sköts in i min cd-spelare. Som tur var blev jag definitivt inte besviken. Platitudes musikstil passar mig som handen i handsken. I grunden är det heavy metal, med små neoklassiska influenser och en del progressivitet och likheter med Symphony X går att finna i Platitudes musik, och sämre inspiration kan man ju definitivt ha.

Som jag nämnde tidigare har gruppen alltså två keyboardtrakterande medlemmar. Jag, som inte är något direkt fan av hårdrock med detta instrument, var därför lite skeptisk, men lyckligtvis i onödan. De tar aldrig över ljudbilden som man skulle kunna tro, utan fungerar utmärkt för den här genren.

Sångaren Erik Blomkvist kan till en början verka ha ett begränsat röstomfång men det visar sig snart att hans kraftfulla stämma behärskar såväl skönsång som elakare diton och ett och annat falsettskrik. Produktionen känns riktigt bra och fläskig och det är den meriterade Tommy Hansen (Helloween, Pretty Maids) som suttit bakom reglagen i studion.

Det som gör att jag nämner ordet progressiv i min beskrivning av deras stil beror till stor del på att de har en hel del taktbyten. Jag tycker också att det ibland påminner om svenska Evergrey, men medan de ofta låter så deppiga och nedstämda att de kan få den mest positiva entusiasten att börja gå i självmordstankar, är Platitudes musik betydligt lättsammare och mer lättlyssnad.

Jag kan inte skriva recensioner utan att hitta något att kritisera. I det här fallet är det svårt att hitta något att anmärka på. Det skulle då vara de aningen anonyma låtarna, som trots att de är bra allihopa, mestadels saknar det där lilla extra, en svårbeskrivlig känsla, som sällan infinner sig när jag lyssnar på Nine. En riktigt bra skiva är det dock , vilket gör att jag ser fram emot Platitudes kommande eskapader.

Martin

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna