Seven Gates Of Horror - A Tribute To Possessed

[2004][Karmageddon]

Lika bra att säga det med en gång; jag är ingen stor vän av tribute-skivor. Främsta orsaken är att de sällan tillför något, då coverversioner aldrig kan bli annat än (bleka) kopior. Men visst kan det vara kul att höra favoritbandet stöpa om en låt och göra den till sin - Metallicas feta garageversioner av Diamond Head-låtar blev ju så lyckade att de ett tag tjänstgjorde som stående live-inslag.

När det gäller den här tribute-skivan är jag delvis benägen att ompröva min avoga inställning. Kan till och med drista mig till att erkänna att jag gått och småväntat. Possessed tillhör nämligen den kategori band som hade framtiden för sig men lade av innan de hann skörda några framgångar. På det sättet är detta i sanning en verklig tribut (och erkännande) till death metals skapare.

Det finns ytterligare ett par anledningar som gör denna tribute-platta lite speciell. Dels var Possesseds trummis Mike Sus allt annat än taktfast - att få höra dessa låtar med, i vissa fall, riktiga skinnpiskar-fantomer är därför en helt ny upplevelse. Dels var Possessed (i synnerhet p andra given ”Beyond The Gates”) riktigt uselt producerade - när nu denna låtskatt begåvats med en modern och fläskig ljudbild är det en ren fröjd att lyssna.

Utifrån ovanstående förutsättningar kan ”Seven Gates Of Horror” sammanfattas som ett verkligt gott initiativ, som dock hade blivit en fullpoängare om skivbolaget varit lite mer selektiva i urvalet.

öppningsspåret, där Sadistic Intent tolkar ”The Exorcist” ihop med Possesseds (numera rullstolsbundne) originalvokalist Jeff Beccera tillhör det bästa som släppts inom death metal på många år. Cannibal Corpse gör en imponerande tight version av ”Confessions” (där Corpsegrinder faktiskt ”sjunger” väldigt likt Jeff). Annat som sticker ut är Impious furiösa dragsterversion av ”Fallen Angel”, God Dethroneds ondskefulla ”Satans Curse” och Vaders tunga driv i ”Death Metal”.

Ovanstånde spår gör egentligen ensamma skivan köpvärd. Men jag kan ändå inte bortse från rena replokalsinspelningar som exempelvis Amon Amarths sunkversion av ”The Eyes Of Horror”. Tänk vad det hade blivit av denna platta, om man hade ratat slikt bottenskrap, och koncentrerat sig på kvalitet rakt igenom. Kanske har man sparat material till en volym 2.

Martin Lee

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna