Scorpions - Unbreakable

[2004][BMG]

Om man lyssnade på förhandssnacket skulle denna platta vara nästan ofattbart hård, Scorpions goes thrash, typ. Men riktigt så är det inte när den väl snurrar hemma i spelaren. Det är väl snarare en ganska typisk Scorpions-platta. Stundtals rockar det på ganska bra - stundtals något segare. Genomkompetent och välproducerat. Klaus Meines röst har tveklöst klarat de senaste fem åren sedan förra studiosläppet ”Eye II Eye” bra. Efter nämnda, tämligen kritiserade platta, lovade Scorpions att det skulle rocka i gammal god stil på detta nya alster. Löftet infrias förvisso, men är det bara av godo?

Plattan brakar loss med ”New Generation”. Det är också det tyngsta spåret - som sedan inte resten av plattan riktigt kan leva upp till i det avseendet. Ett stort minus för barnkören. Barnkörer har aldrig varit - och kommer aldrig att bli - hårdrock! Redan på följande ”Love ’Em Or lLeave ’Em” är Scorpions tillbaka i gammal lättsmält form. Trots ett ganska hett riff faller det igenom på den heltralliga refrängen. Men en hyfsad låt är det förvisso. ”Deep and Dark” är inte direkt heller en talande titel för hur det låter, men det är ändå ett av de spåren som fastnar snabbast på plattan. Även här riffas det småtrevligt tungt. ”Borderline” och ”Blood To Hot” är däremot låtar man kan lyssna på hur många gånger som helst - utan att riktigt lägga märke till…

Höjdpunkten är ”Through My Eyes”, en låt som inleder stillsamt men rockar loss ganska rejält i refrängen. Den blir förhoppningsvis en höjdpunkt även på sommarens Sweden Rock Festival. Dessvärre är den omringad av ett ganska segt koppel låtar i mitten av plattan.

Det som saknas mest är, tro det eller ej, den riktigt klassiskt bombastiska Scorpions-balladen som man nästan ser som obligatorisk i sammanhanget. ”Maybe I Maybe You” har tendenser, men lossnar aldrig riktigt. ”She Said” är en ytterst trist sak som man glömmer innan man har lyssnat klart på den.

Sist hittar man bonusspåret ”Remember The Good Times”. En av dessa numera - likt extranummer på en konsert - obligatoriskt inslängda reservkompositioner som får en att undra om det inte går att bränna in ett hack i skivan som gör att den stannar efter den egentliga plattan. En fullkomligt vedervärdig sak är det i alla fall, där det namedroppas friskt med personer - från Jimi Hendrix till J.F.K. - som alltså levde på ”den gamla goda tiden”.

Sammanfattningsvis är det en jämn och bra, platta, ingen tvekan om det. Men helt överjävlig är den inte, utan rent av lite småtrist. Personligen föredrar jag nästan den mer spännande ”Eye II Eye”, som de flesta hardcorefansen hatar. Lite extra plus i kanten för ett mycket stilfullt omslag!

David Bergström

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna