Solemnity - Shockwave Of Steel

[2005][Solemnity Music]

Det här är riktigt uselt… och alldeles, alldeles underbart! På omslagsmålningen ser bandet ut som en dvärgversion av Manowar. Men här snackar vi inte Manowar-kopior, utan snarare Majesty-kopior. Sångaren ylar på och träffar väl en ton rätt här och där, men inte är det överdrivet många. Ändå funkar hans pipa alldeles utsökt till detta konstsmide av äkta metall. Han har helt enkelt det som många andra, tekniskt ljusår skickligare, sångare saknar - egen karaktär på rösten. Paralleller dras osökt till Kai Hansen, även om denne framstår som ofantligt tonsäker i sammanhanget.

Plattan inleds med några svulstiga svärdssving och ett par fallande huvuden. Sedan drar plattan igång med det riktigt otighta introt till låten ”Mephisto”. Trummorna verkar överlag vara inspelade lite på måfå, från en annan planet… Gitarrerna håller god fritidsgårdsklass. Man ler sådär lite förläget överseende åt solot i ”Axe Attack”. Men vad spelar såna smådetaljer för roll? Refrängerna fullkomligt golvar, en efter en! Det här är röjmetal av förnämsta märke. Direkt när jag lyssnat igenom plattan vill jag höra den igen! När kände man senast så inför en promoplatta med ett för en själv okänt band?

Det här är ett gäng som älskar att spela och som älskar metal. De har dessutom en sjuhelvetes låtskrivartalang! Varför skulle man då inte älska dem tillbaka? ”The Book of Eibon” är en riktigt mäktig ballad! Kanske dock att Sven The Axe röst blir lite väl ansträngd i den skönare varianten av sång. Riffet till ”Red Monk” - det är simpelt och vi har säkert hört det förut, men är det inte bara härligt ändå? Som korv till moset får vi en låt på ryska! Det må vara den sämsta låten på plattan, en cover på det ryska bandet ARIA, men den blir liksom kult ändå på grund av språket.

Efter ett intro med den underbara titeln ”Chainsaw Lullabye” väntar den kanske allra bästa låten, ”Black Horizon”. Den som inte skrålar med i den refrängen efter ett par öl måste ha ohälsosamt hög prettofaktor. Och tro det eller ej, men till och med synten sitter som en smäck i preludiumet ”Up From the Grave”. Läser man bandets biografi så inser man snart att det osar en hel del självdistans och äkta humor om Sven The Axe och grabbarna. De jämför till exempel ogenerat sitt verk i fråga här med ”Kings Of Metal”, Kill ’em All” och ”Number of the Beast”. Och tja, ett mästerverk är det ju faktiskt, i sitt slag! Jag är helt såld. Behöver jag nämna att killarna kommer från Tyskland?

David Bergström

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna