Udo - Thunderball

[2004][AFM]

Udo Dirkschneider fortsätter att förvalta sitt Accept-arv i formen av sitt ”nya” band. Och visst känns det kanske lite väl bekant på sina ställen. Men U.D.O. vågar också prova nya vägar, och denna gången blir det en fullträff. Dragspelsmetal!

Plattan inleder med titelspåret, som dessvärre är ett av de blekare och därmed ger ett missvisande första intryck. Men när ”The Arbiter” drar igång med tunga kaggar från slagverkaren Lorenzo Milani blir det en bättre fingervisning om vad som ska komma. Nu väntar nämligen en grym trio låtar. ”Pull the Trigger” är en klassisk, aggressiv Accept-dänga. ”Fistful of Anger” är en likaledes arg sak, där Udos rossliga stämma gör sig som bäst. Denna gången är ilskan riktad mot vapenfixerade amerikanare. I snällare ”The Land of the Midnight Sun” är vi nere strax under midtempo. Men det blir bara ett skönt avbrott till den ganska riviga inledningen. Till en mycket tjusig melodi lovsjungs vad som lär vara en hyllning till skandinaviska fans.

”Hell Bites Back” låter som ett överblivet spår från ”Timebomb”. Ibland blir det inte automatiskt bra för att det är hårt… Plötsligt höjs höger ögonbryn två millimeter på eder recensent. Udo tar oss med på tågluff i Ryssland - ackompanjerad av bland annat dragspel! Med en fyndig text (delvis på ryska) får vi oss en smaskig berättelse om turnélivet i öst, till en korsning mellan rysk folkmusik och metal. Och… det funkar! Refrängen sätter sig stenhårt i krysset. Det är bara att hoppas att bandet också inser att detta är en publikfriare man inte kan förbise på sommarens Sweden Rock Festival.

Lite i skuggan av ”Trainride in Russia” kommer den kanske solidaste metallåten, ”The Bullet and the Bomb”. Visst följer den instruktionsboken, men det är ju precis det man vill att en riktigt bra låt ska göra. Varför göra saker svårt när det går att göra dem enkelt? Tunga riff, arg Udo - hårdrock! ”The Magic Mirror” och ”Tough Luck II” är stabil kvalitet, utan att sticka ut. ”Blind Eyes” avslutar som ytterligare en ”nästan-ballad” med vacker inramning av cello.

Det här är, med till sanning gränsande visshet, en platta som varje sann tyskofil bör införskaffa! ”Åskbollen” har en härlig balans mellan beprövade ”det här gör fansen nöjda”-nummer och experimentlusta. Den är tveklöst en värdig efterträdare till mycket stabila ”Man and Machine”.

David Bergström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna