WhiteCross - Hammer & Nail

[1988][Pure Metal]

Dagens nostalgitripp för oss tillbaka till hårdrockens mest gyllene årtionde, 80-talet. Senaste tillskottet i vinylbacken är nämligen ett fynd jag gjorde hos några tyskar (förstås) på Sweden Rock Festival-marknaden. Känslan av att plötsligt stå och hålla i en platta man länge letat efter är väl det närmaste klimax man kommer när partnern stannat hemma.

WhiteCross är ett oförtjänt undanskymt namn i hårdrockshistorien. Bandet brukar få stå ut med att jämföras med 80-talskollegorna i Ratt. Stommen består av sångaren Scott Wenzel och gitarristen Rex Caroll och har flankerats av en rad medmusiker på övriga positioner genom åren. På detta andra släpp är det dock alltjämt originaluppsättningen, vilken inkluderar Mark Hedl på trummor och Jon Sproule på bas. Bandet tog tyvärr ”en paus” 1998. Då hade Rex redan 1993 brutit med parhästen Wenzel, för att bilda King James. Men Scott försökte få WhiteCross att leva vidare med nya medlemmar och samtidigt anpassa bandets sound till den rådande musikaliska verkligheten, vilket förstås var dömt att misslyckas. Det är de fem släppen mellan 87-92 som gör bandet värt att minnas, och bland dem alltså Hammer & Nail.

”Hammer” (sida 1) inleder med grooviga ”Living on the Edge”. Det ska väl erkännas vara ett något underligt val, då den är i längsta och långsammaste laget för att vara ett öppningsspår. ”When the Walls Tumble Down” reparerar dock skadan. Alla WhiteCross-plattor med Rex på gitarr har ett instrumentalspår, där den lille flinke killen i det tunna hårburret får visa sina färdigheter - här ”The Hammer and the Nail”. Just Rex gitarrspel är en fröjd för oss som uppskattar den där lilla extra känslan i fingertopparna. ”Take it to the limit” får anses vara den låtmässiga höjdpunkten på plattan, med ett inledningsriff av den där sorten som får en att vilja dansa av lycka om man skulle få höra det live. En väldigt typisk WhiteCross-låt. Och hur låter en sån då? Tja, som om någon snott en handfull klassiska 80-talsriff och kokat ihop det till något som ändå låter helt eget, kanske tack vare Wenzels starka röstkaraktär.

”Nail” (sida 2) öppnas med rökaren ”Because of Jesus”. Låten är allt annat än det frikyrkliga intryck namnet ger, men jo, WhiteCross är kristna. Det visar sig också på ”Resist Him”, tillägnad ”the Father of Lies”. Bäst på andrasidan är annars rifftunga ”Living in a Lost World”.

Så här 16 år efteråt ska väl erkännas att även odödliga 80-talsklassiker som denna har sina brister. Det är lätt att glorifiera det förgångna och glömma att granska lika kritiskt som man gör med dagens släpp. Samtidigt ska det ju bedömas för vad det är, tidstypisk hårdrock av närmast fulländad klyschighet. Det man saknar är möjligen ett par lite snabbare spår, som bryter av en aning. Nu blir det ganska jämnt midtempo över hela skivan. Ett extra plus för den fullkomligt underbara bilden på baksidan av omslaget. Sådana foton tas helt enkelt inte idag. Undrar varför?

David Bergström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna