DE SENASTE RECENSIONERNA -
EFTER VECKANS RECENSIONER

Vesania - God The Lux

[2005][Napalm]

Eftersom Vesania består av medlemmar från Polens två giganter Behemoth och Vader blir förväntningarna på ”God The Lux” kanske orimligt höga. Samtidigt kan man fråga sig varför musiker som bevisligen lyckas så väl på sina vanliga kneg, skulle ge sig ut på tveksamma vänsterprassel vid sidan av?

Frågan förblir hängande i luften utan egentligt svar. ”God The Lux” kommer nämligen inte i närheten av endera bandens senaste utgåvor. Snarare handlar det här om någon sorts keyboarddrivet Dimmu Borgir-light. Möjligtvis är det ett uttryck för bassisten Orions vilja att förfina ett mer renodlat black metal-koncept, vid sidan av Behemoths allt mer death metal-ljudande eskapader? Å andra sidan blir det rätt poänglöst när helheten känns så intetsägande som här.

Hårda ord, visst, men jag har verkligen ansträngt mig för att förstå ”God The Lux”, bara för att gång på gång somna med lurarna på trekvart i soffan. Inte en låt, inte ett riff, inte minsta refräng fäster. Då är det något grundläggande fel. Jag hatar att säga det, men Vesania borde ha stannat i malpåse.

Martin Lee

Betyg: 3/10

Pitch Black Progress

[2006][Nuclear Blast]

Enligt ryktena gör Scar Symmetry anspråk på tätplatsen inom genren melodiös death metal. Ett uttalande som naturligtvis känns som rent larv. Till och med Zlatan har ju haft problem med sin positionering på sistone, så varför skulle man ta ett band som lirade sina första låtar 2004 på större allvar?

Tja, en bra början är utan tvekan ”Pitch Black Progress”. En platta som, tvärtemot vad många musikskribenter vill göra gällande, inte påminner om något annat du hört tidigare. Eller rättare sagt; visst påminner den om ett och annat, men inte vad någon normal människa i sin vildaste fantasi skulle kunna vänta sig. Försök få ihop ekvationen Talisman, Lynch Mob, Dream Theater och Cannibal Corpse utan att använda rödpennan!

Det verkar så klart som ett idiotiskt skämt på papperet, men är tvärtom rent genialt. Faktum är att den här plattan har gått så varm i min stereo på sistone att det ryker ur högtalarna. Kombinationen av totalt kompromisslös dödsmetall, progressiva tongångar och klassisk melodiös hårdrock, är så beroendeframkallande att det mesta blir banalt vid en jämförelse.

Scar Symmetry består av ett samling fullständigt briljanta musiker rent tekniskt. Men de lyckas också, på ett närmast unikt sätt, kombinera fenomenalt catchiga melodier med helvetisk brutalitet. Och hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte lista ut hur de sluter cirkeln. Christian Älvestams osannolika röstomfång, liksom gitarristerna Per Nilsson och Jonas Kjellgrens kirurgiska precision, räcker inte för att ge det hela en förklaring.

Å andra sidan. Varför ägna all sin energi åt att försöka förstå universums oändlighet, när man mår så mycket bättre av att bara njuta av livet? ”Pitch Black Progress” är ett, på alla upptänkliga vis, makalöst album. Om Scar Symmetry lyckas återskapa bara några promille av detta i en livesituation, tycker jag uppriktigt synd om Darkane som tagit med bandet som uppvärmningsakt i sommar.

Med all respekt för In Flames, Dark Tranquillity och alla er andra - Sveriges just nu intressantaste band heter Scar Symmetry.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Sinamore - A New Day

[2006][Napalm]

Sinamore lirar mörk men melodisk dysterkvistmetal i samma deprimerande anda som Evergrey och H.I.M.. Eller Kent med distade gitarrer? Kanske blir man så svårmodig om man bor i mörkaste Finland, nära den ryska gränsen? Personligen är jag inte mycket för det stuket, men kan samtidigt tänka mig mycket värre alternativ. De här debuterande bastubadarna har faktiskt något stort på gång. En tydlig känsla för melodier kan tveklöst spåras. Skivan växer kraftigt för varje lyssning.

Emellannåt blir låtarna så starka att det uppväger den allmänna gråheten man känner inombords. ”Darkness of Day” till exempel är riktigt vacker i sin melankoliskhet. ”My Rain” har lite tempo och en ganska fästande refräng. Mikko Heikkilä är en duktig sångare med en mild röst som tyvärr blir lite intetsägande i längden. Därför piggar duetten med growlande Tuomas Saukkonen i ”Drama For Two” upp lite extra. På det hela taget är det snygg musik, bara inte så rolig sådan. Äh, jag plussar faktiskt på med en pinne till innan jag skickar in detta.

David Bergström

Betyg: 8/10

Torture - Storm Alert

[2006][Escapi]

Hoppsan! Här var det till att låta old school minsann. Komplett med svajarmssolon, dubbla baskaggar och utdragna falsettskrik. Tänk tidiga Slayer, Dark Angel, Bloodfeast och Nasty Savage så är du med på tidsresan.

Vid närmare kontroll av biografin kommer förklaringen. ”Storm Alert” spelades in redan 1989, men släpptes aldrig i officiellt i USA vilket givit plattan något av kultstatus på hemmaplan. Denna återutgåva har fått en ansiktslyftning av ingen mindre än Neil Kernon (Judas Priest, Cannibal Corpse, Nile, Nevermore) och visst låter den bra. Framförallt trummorna har lyfts fram i ljudbilden på ett sätt som överensstämmer mer med dagens studioreferenser. En annan bonus är de två demospåren som bandet spelade in med Bill Metoyer innan bandet lades i malpåse.

Ända tills nu då. Torture är, liksom så många andra thrashband, återförenade och ska ut på turné med bland annat Overkill under året. Att detta skulle rendera ”gubbarna” några större inkomster betvivlar jag dock starkt. Är du liksom jag svag för tidig thrash i alla dess former, ska du ändå låna den här plattan ett öra. På sina ställen är ”Storm Alert” rent briljant.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Chain Collector - Masquerade

[2006][Massacre]

Chain Collector är ännu ett i raden av band som hakar på andra vågen av melodiös dödsmetall. Hör mitt rop på hjälp: Marknaden börjar bli mättad nu! Nåja, de här norrmännen är långt ifrån något av de sämre exemplen egentligen. På nackdelssidan hittar vi ett lite jämngrått låtmaterial, en lite lättviktig produktion och för klen sång (av såväl skönsjungande Kjetil Nordhus som skrikande Svenn Aksel Henriksen). På plussidan lägger vi skapliga melodier och växlingar i tempo och hårdhet.

Chain Collector har tydliga influenser av dagens In Flames. Trion låtar ”And Then There Was None”, ”Crucifixion” och ”Project Savior” utgör skivans mest spännande stycke, med lite större variation och experimentlusta. Någon riktig brottarhit står dock inte att finna. På det hela taget är det i slutändan inte en särskilt rolig skiva.

David Bergström

Betyg: 5/10

Trouble - Live In Stockholm (DVD)

[2006][Escapi]

Så är den då äntligen här; den tredje och mest emotsedda dokumentationen av ett event som tilldrog sig den 3:e november 2003. Del ett och två har redan släppts i olika omgångar i form av Force Of Evils ”Evil Comes….Alive” och ”The Curse Of Candlemass”. Både helt okej släpp produktionsmässigt, men en aning energifattiga som konsertdokument betraktat. Har hela tiden trott att orsaken till det är att större delen av publiken var på Klubben för Troubles skull, och att det därför är på detta tredje släpp det ska bränna till på allvar.

Så fel jag hade. ”Live In Stockholm” lider precis som sina föregångare av någon sorts stelbenthet i hur man lyckats fånga atmosfären. Det låter skitbra och är jättesnyggt, men skulle lika väl ha kunnat vara playbackat i studio. Den magi som jag själv upplevde på Klubben går på något sätt helt förlorad.

Kanske ligger en del av felet hos mig själv. Mitt minne av spelningen är så starkt och så stort att jag sett fram mot denna release på ett nästan orimligt sätt. Därför blir det lite som när man fotograferar ett hänförande landskap; en platt bild som inte kommer i närheten av att fånga de verkliga intrycken som man upplevde i stunden. För att komma i närheten av Klubbens intensitet den där novemberkvällen krävs förutom ljud och bild även olidlig värme, lukten av svett och utspilld öl samt närbilder på alla de saliga leenden hos rockers som äntligen får se sina idoler live.

Lite av det barnsligt vördnadsfulla förhållningssättet kommer fram i intervjudelen, där Leif Edling på ett nästan gulligt sätt frågar ut sina husgudar. Frågorna är i sig rätt standardiserade men är ändå uppenbart ställda från ett stort fan. Intervjun funkar också utmärkt som uppvärmning inför själva konsertdelen. Man blir helt enkelt jäkligt sugen på att se bandet på scen. Inte minst den rätt nya rytmsektionen, bestående av Chuck Robinson och Jeff Olsen, som lär ha repat oavbrutet tillsammans i två veckor inför turnén.

Och det märks. Trouble är nästan maskinellt tajta och missar inte en takt under hela konserten, vilket är sjukt imponerande med tanke på att den senaste plattan kom hela åtta år tidigare. Från denna avverkas endast titelspåret ”Plastic Green Head”. I övrigt ligger tyngdpunkten inledningsvis på bandets i mitt tycke starkaste plattor, de Rick Rubin-producerade ”Trouble” och ”Manic Frustration”. Men det är egentligen den andra halvan av konserten, som i huvudsak vigs åt bandets tre första plattor, som jag personligen tycker känns intressantast. Låtar som ”Run To The Light” och ”The Skull” lyfter något enormt i denna välljudande tappning, vilket gör att jag omgående måste återupptäcka dessa gamla juveler på vinyl.

”Live In Stockholm” är en stilsäker uppvisning av ett av de viktigaste doom-banden någonsin. Var du på plats kvällen i fråga, finns ändå risken att du blir aningen besviken. Därför är mitt råd att du införskaffar en videoprojektor, skitstora högtalare, en limpa cigg samt en kasse öl innan du bänkar dig. Det finns inget som dödar atmosfären som en gammal 25-tummare från Philips.

Martin Lee

Betyg: 7/10

10 Fold B-Low - For Those Who Share The Sun

[2005][Locomotive]

Minns att jag blev totalt golvad av 10-Fold Belows debutplatta, som närmast går att beskriva som en audiovisuell våldtäkt väldigt nära Slipknots ”Iowa”. Med tanke på hur Slipknot gullade till sig på uppföljaren ”Vol 3: The Subliminal Verses”, är dock mina förväntningar på denna tyska ”klon” något dämpade.

Helt i onödan ska det visa sig. 10-Fold B-Low har till skillnad från sina utspökade förebilder bara blivit ännu hårdare. Att jag gav debuten en 9:a var kanske att ta i en smula (får skylla på tillfällig överraskningseufori), men en klar 8:a håller den definitivt för än idag. Liksom denna förträffliga uppföljare. Lieblich!

Martin Lee

Betyg: 8/10

Divinefire - Hero

[2005][Metal Heaven]

För att vara ett sidoprojekt för Narnia-sångaren Christian Rivel, är Divinfire sannerligen produktiva. ”Hero” är andra plattan på mindre än ett år. Liksom föregångaren ”Glory Thy Name” är det dramatisk och elsymfonisk musik. Det blir rent av för elektroniskt. Lite mer utrymme för rytmsektionen hade inte skadat i ljudbilden.

Jämförelsevis håller sig Divinefire på något skumt sätt i en gråzon mellan Dimmu Borgir och Sonata Arctica. ”United As One” ger lite vibbar av senare In Flames i både melodibygge och groove. Sången är förstås en helt annan. Christian Rivels svaghet är att han ofta låter ganska slätstruken på skiva; live är det ett helt annat riv och tryck i rösten.

Den självbetitlade ”Divinefire” är en rar liten ärta som sätter sig direkt. Annars är det ett starkt men samtidigt ganska jämngrått låtmaterial. Bortsett från det neoklassiska instrumentalstycket ”Cryptic Passages” går de flesta låtar i samma stuk. Avslutar gör en cover på ”The Show Must Go On” (Queen). Det är egentligen ingen märklig version, men gästsångerskan Maria Rådsten (känd från One More Time) höjer värdet ett par snäpp. Totalt sett kommer ”Hero” steget efter debuten, som kändes betydligt mer varierad.

David Bergström

Betyg: 7/10

The Spirit Of Ukko

[2005][Spinefarm]

Mitt i ett bistert land, hemsökt av mysticism och genomsyrat av mörka skogar, ljuder de hedniska ritualernas fördömande riff och plundringstågen är i begynnelse. Har faktiskt ingen aning om vem Ukko är eller vad Kiuas betyder, men Kiuas spelar finsk power metal och det vet jag desto mer om. Nu är det dessutom fråga om brutalt hård och elak power metal, vilket passar alldeles utmärkt in i dessa alltjämt mörka dagar…

Det här är en sådan skiva som legat och väntat länge på att få bli recenserad, något som ofta händer då man som recensent känner sig lite kluven…eller bara är lat. Efter en tid har Ukko ånyo letat sig in i skivspelaren och man slås av kraften som finnarna besitter. Kiuas sparkar igång med titelspåret, en tung och aggressiv historia med hyfsat snygg och nyskapande refräng. Produktionen är maffig, ljudbilden formar en obönhörligt genomträngande vägg som ödelägger allt motstånd. Musiken är i grund och botten power metal, men smaksatt med rejäla doser thrash, heavy och death, vilket gör att hela anrättningen känns väldigt fräsch och nyanserad.

Det som slår en som lyssnare är dock hur lättglömd denna platta är. Har man väl fått snurr på skivan blir man förvånad över hur bra det låter, men steget att stoppa in discen i stereon är oftast längre än så. Musiken inspirerar helt enkelt inte till vidare genomlyssningar. Konstigt, eftersom det här är ju inte alls dumt… för tillfället.

Jacob ”Jacobi” Holmström

Betyg: 7/10

Jorn - The Duke

[2006][AFM]

Det räcker tydligen inte för Jörn Lande, vokalist i Masterplan, att vara medlem i ett av Europas mest poulära metalband, karln är så rastlös av sig att han sysslar med projekt som samarbetet med Russel Allen och egna gänget Jorn. Att han är i gott sällskap är ju ett grovt understatement, jag menar: Jorn Viggo Lofstad(Pagans Mind) på gura, TNT-batteristen Willy Bendiksen, forna Whitesnake- medlemmarna Tore Moren(gitarr), Willy Bendiksen(bas) och ingen mindre än klaviatur-kungen Don Airey( Deep Purple, ex-Rainbow, ex-Whitesnake). Med detta gäng samlat borde väl något gott komma?

Och visst återspeglas musikantarnas bakgrunder tydligt, i halvballaden "Burning Chains" krävs inte mycket fantasi för att kunna tänka sig att den vita ormen framförde den, vilket dock främst är Landes förtjänst, som får ses som arvtagare till nämnda vitorms höverhuvud, då dennes röst numera är långt ifrån glansdagarnas kvalitet.

Upptempo-rökaren "Stormcrow" är rak, okomplicerad heavvy metal med ena foten i 80- talet, med en gnutta blueskänsla, och den andra i modern tid, och lyckas skapa en harmoni mella dessa. En favorit helt enkelt. Lite tyngre är "End of Time", som lyfts av den den sköna refrängen där Landes röst varsamt smeker lyssnarens öron.

Till de negativare sidorna hör ett låtamterial som ibland är lite anonymt, och få låtar är av typen jag kommer på mig själv med att nynna i huvudet, något som ofta fungerar som en slags värdemätare.

Jorn gör definitivt inte bort sig utan leverar ett klart njutbart och habilt album som känns lite som en korsning mellan Masterplan och ett fläskigt, steroidpumpat Whitesnake.

Martin Pelin

Betyg: 6/10

Altaria - The Fallen Empire

[2006][Metal Heaven]

Altaria har i mina ögon förvandlats från ett äkta Finskt Allstar-team till ett riktigt Korpen-lag! På den första skivan ”Invitation” från 2003 fanns både Jani Liimatainen (Sonata Arctica) och Emppu Vuorinen (Nightwish) med som strängbändare. Till nästa fullängdare ”Divinity” från 2004 försvann dock Emppu och Jani blev ensam kvar. När nu Altarias senaste släpp ”The Fallen Empire” snurrar igång på skivspelaren har även Jani, och alla mina förväntningar på skivan, försvunnit.

Trots kompetenta ersättare på gitarr är det ändå där som jag drabbas av den första besvikelsen. Gitarrerna tar nämligen inte alls lika stort utrymme som tidigare, varken i musiken eller produktionen. Den andra besvikelsen är keyboarden. När Jani Liimatainen var med fick den både större utrymme och var betydligt intressantare, än nu då den har förpassats till bakgrunden. Den tredje besvikelsen är tempot på låtarna! Det är bara midtempo, eller ännu långsammare, så långt ögat (örat?) når. Skivan hade mått bra av att kickas igång med lite fart då och då.

Om jag sväljer besvikelsen en stund och ger den senaste plattan en ärlig chans så är den inte så tokig ändå. Sången från Taage Laiho är alldeles utmärkt och det finns en rad spår på skivan som inte är fy skam. ”Valley of Rainbows”, ”Abyss of Twilight” och ”The Lion” får mig nästan att glömma bort att Altaria numera bara är ett Korpen-lag...

Per Fredin

Betyg: 6/10

Majesty - Hellforces

[2006][Massacre]

”Guardians of the Dragonflame”… Titeln på åttonde spåret säger allt. Reagerar du negativt på den kan du sluta läsa nu och glömma att Majesty existerar. Tycker du däremot att det väcker någon sorts svårdefinierat men behagligt sug i magtrakten, då är du kanske värdig att gå med i Majestys sanna metallarmé. Jag måste redan nu också varna för att Tarek Maghary är inte någon världssångare direkt. Bandet har inte ett uns av originalitet, men en hel del själ och hjärta i vad de gör.

Tyvärr har Majesty lagt de värsta Manowar-komplexen bakom sig och gått vidare till ett lite mesigare sound, med ännu högre trallfaktor. Då snackar vi inte bara powermetal. ”Nowhere Man” är nästan stulen rakt av från Bon Jovi. Det börjar dock i gammal god metalstil på ”Hellforces”. Sen följer en rad låtar som egentligen är bra, men alltför lättviktigt producerade för att hugga sig in med svärdets kraft. ”Heavy Metal Desire” och ”Like A Raptor” bör nämnas ändå.

Så kommer den då, ”Guardians on the Dragonflame”. Det är bara att smälta. Det är klyschigt, det är tralligt och det vattnar alla möjliga fördomskvarnar om powermetal. Men vilken refräng! Bara att låta sig golvas och sjunga med. Inslaget av operasång höjer ytterligare anrättningen. ”Freedom Heart” blir å andra sidan för mycket. En sliskig ballad om att inte sluta tro på friheten. Usch… högst motvilligt sjunger jag med i den också.

Självaste Udo gästryter på ”Metal Law 2006”. Det är i mångt och mycket skivans behållning. Det här är mer än godkänt på den rådande powermetalmarknaden, men det når inte i närheten av ”Reign In Glory”. Har ni inte den, så sätt den först på inköpslistan. Ja, om ni gillar Manowar vill säga.

David Bergström

Betyg: 7/10

Pump - Breakdown To Breakthrough

[2006][Metal Heaven]

Tillfälligt hjärnsläpp, brainstorming på fyllan eller Tysk humor? När denna tyska konstellation bildades 2004 och skulle välja ett tufft och slagkraftigt bandnamn måste någonting ha gått galet...

Deras första skiva ”Against Everyone’s Advice” som släpptes 2004 har jag tyvärr inte bekantat mig med. Efter att ha lyssnat igenom deras senaste släpp känner jag dock att det kanske är läge att kolla upp debuten också. Titeln på albumet ”Breakdown to Breakthrough” syftar till de otaliga problem som Pump hade med sitt gamla skivbolag i början på 2005.

Det intryck jag får efter att ha lyssnat igenom skivan är ett starkt och jämnbra material, som tyvärr saknar överraskningar. Musiken, klassisk heavy metal med ett modernt sound, bjuder inte på några större finesser, men det gitarrspel som via högtalarna når mina öron är ändå av högsta klass. Trots att jag hört mycket gott om sångaren Marcus Jürgens (ex-Brainstorm) blir jag inte särskilt imponerad av hans insats, han är alldeles för enformig och tänder aldrig riktigt till.

Den som har producerat plattan är Tommy Newton från Victory, något som han lyckats bra med. Jag recenserade ju Victorys senaste album för ett tag sen och likheterna mellan de båda skivorna är många. Tysk heavy metal när den är som bäst.

Per Fredin

Betyg: 7/10

Bullet - Heading For The Top

[2006][Black Lodge]

Varför uppfinna hjulet igen? Hårdrocken finns ju redan i all sin perfektion. Bullet har tagit steget fullt ut och kör det tidiga 80-talets heavy metal rakt av. Det är lite Accept, lite Judas Priest, en gnutta Iron Maiden och en hel del AC/DC. Man gör det inte av någon utstuderad plan om att erövra världen i kölvattnet av utsålda Iron Maiden-spelningar. Det här handlar om ren kärlek. Det handlar om äkta killar som i många år harvat i olika hårdrocksband och spelat för ett par öl. Bullet var kanske det minst troliga att slå stort av dessa konstellationer. Nu är man ändå på god väg – första plattan ute och en spelning på Sweden Rock Festival bokad.

Förmodligen ligger timingen helt rätt. Den klassiska hårdrocken är på gång. Men den bygger också på en förpliktigande genuinitet och kan inte framföras av vem som helst. Bullet klarar sig med råge. Man har också fixat hinder nummer två med glans. Det krävs nämligen snuskigt bra låtar också för att sticka ut i mängden. Särskilt om man inte kan spela på sin originalitet. Bullet har redan en hoper liveklassiker. Senast som lokalt förband till U.D.O. fick ”Leather Love” och ”Bang Your Head” närmast lika massivt gensvar som ”Balls to the Wall” och ”Metal Heart”. Nämnda låtar har funnits i svängen ett tag, i och med de underjordiska släppen ”Heavy Metal Highway” och ”Speeding in the Night”. Nu finns de förstås med på detta första världsomfattande släpp. Men man har även lyckats mycket väl med att fylla ut med starkt material mellan de ”gamla klassikerna”. Däri ligger nyckeln till ett välförtjänt starkt betyg.

Texterna är enkla och effektiva. Det är öl, hojar, någon brud och en och annan knytnäve. Precis som det ska vara alltså, varken mer eller mindre. Dag ”Hell” Hofer har vissa röstmässiga likheter med Brian Johnson, vilket förstås enbart är positivt och inte direkt förtar 80-talskänslan. Sen ska vi inte glömma legenden Lenny Blade på bas. En man som förkroppsligar hårdrock ända ut i sitt allt glesare hår. Bullet är en enda rullande partystämning, så missa inte dem, vare sig på den här plattan eller på Sweden Rock. ”Bang Your Head” avslutar plattan med klassiskt ”publikjubel” och Accept-kör. I sommar lär det bli verklighet.

David Bergström

Betyg: 8/10

Beyond Fear - DTO.

[2006][SPV]

Tim Owens har egentligen väldigt goda förutsättningar för att lyckas på egen hand. Hans medverkan hos prästerna och den isade jorden har gett honom ett gott rykte i hårdrockskretsar och att nämnda monstervokalist skulle släppa ett soloalbum var väl snarare en tidsfråga, än något som man skulle få se bland de gasfyllda bollarna upp i himlen. Men någonstans bland alla kraftfulla metaldängor finns ett tomrum. Ett tomrum som Tim och hans kumpaner inte lyckas med att fylla. Beyond Fear fläskar på med köttiga riff, kärnfulla trumslag och snygga solon men efter - i bästa fall - en sjysst vers så kommer det oftast en helt fullständigt intetsägande refräng.

D.T.O känns som ett blött jam med medlemmar från Pantera, Metallica, Iced Earth och Judas Priest, vilka lyckas med att komponera några stabila melodibitar. Men ju mer spriten flödar ner i deras strupar, desto sämre blir det och till slut ligger alla i en hög och sover. De stabila låtarna förespråkas här av mid-tempo-stänkaren "My Last Words" ,som lätt hade platsat på prästernas senaste skiva "Angel Of Retribution", samt avslutande Black Sabbath-gungande "The Faith". På plussidan har vi även produktionen som känns riktigt mustig men väntan på ett nytt Iced Earth-album är mer spännande än detta skval.

Johan Karlsson

Betyg: 4/10

Mystic Prophecy - Savage Souls

[2006][Massacre]

Mystic Prophecy ruckar inte på sina värderingar eller musik ett tum. Metallen är förevigt inbränd i deras hjärtan och trots att två instrumentalister valde att lämna skeppet mitt under inspelningen av "Savage Souls" lyckas de ändå leverera ett nytt melodimonster på skivdisken. Problemet är bara att monstret i fråga rör sig om en liten goblin medans de tidigare har avlat fram stora Michelin-gubbar (Ghostbusters, någon?). Svulstiga riff beblandar sig med en mörk produktionen vilken i sin tur, tyvärr, nästan dränker "Lia"s något säregna röst. Enformiga låtar med allsångsvänliga refränger kan fungera i små doser men lyckas tyvärr inte hålla intresset uppe till skivans episka fjorton-minuters-avslutning. Klart godkänd, men ej mer.

Johan Karlsson

Betyg: 5/10

Rhapsody – Live in Canada 2005: The Dark Secret

[2006][SPV]

Drakdräparna i Rhapsody har beskyllts för många saker. De kan vara enformiga avbildningar av sig själva och andra, besatta av en ond, bråd klyschighet, larvigare än teletubbies och alldeles… alldeles underbara. Få band har lyckats hålla power metal-fanan så högt i skyarna och fortfarande ha en barnsligt förtjust fanskara som växer. Något de dock sällan beskylls vara är ett gediget liveband, så när Rhapsody i början av detta år släpper ”Live in Canada – The Dark Secret” är det med vässade öron som undertecknad tar fram dissektionskniven.

Som svensk har man inte varit bortskämd med besök från italienarna; endast vid ett tillfälle, som förband åt Stratovarius, har de hittat hit och enligt legenden så ska denna spelning innefattat osynkade symfonipålägg, dålig scennärvaro och falsksång. Av dessa attribut så är det inte många som går att koppla till Rhapsody 2005, åtminstone om man ska lita på det här kapitlet i italienarnas sagobok.

Det låter bra… nästan lite för bra. Sascha Paeth har givetvis proddat även denna plastbit och ljudet är kristallklart. Kanske lite klent tryck i virveln och gitarren har fått en något vassare dist, men synthpåläggen och de mäktiga körerna låter lika pompöst närvarande som på studioalbumen. Publiken har förmodligen höjts upp en smula mellan låtarna, men som helhet går det inte att komma ifrån att man bitvis får bilden av att det är en studioskiva som spelas upp och frontmannen Fabio sjunger karaoke. Så väl är nämligen de instrumentala partierna framförda att varje ton måste ha slipats till perfektion inför denna kväll!

Låtlistan är mager med tanke på hur många skivor man släppt, men som förband åt Manowar så kan man inte kräva hur mycket speltid som helst och kanske är den ganska exakta timmen lagom för att fansen ska få sin hunger tillfredställd i väntan på ett nytt studioalbum. Givetvis inkluderar låtlistan hitsen ”Emerald Sword”, ”Unholy Warcry” och ”Wisdom of the Kings” plus en bunt andra storverk från gruppens karriär, men avsaknaden av låtar från bandets debut ”Legendary Tales” är inte annat än oförlåtlig. Allra bäst är ändå svulstiga operetten ”Lamento Eroico”, där refrängens klimax framkallar gåshud av välbefinnande! Fabio är vid god vigör; sånginsatsen är utmärkt liksom mellansnacket på både knackig engelska och franska förser plattan med en stadig portion charm.

Det går inte att komma ifrån att Rhapsody både lyckats släppa ett album vars titel innehåller lika många ord som du kan räkna till och dessutom är en ännu en juvel i varje fans skattkista. Albumet kommer, som alla andra Rhapsody-album, släppas i fjorton olika versioner, där en kommer att inrymma live-dvd med Quebec-spelningen i levande bilder. Kanske något för de inbitna dyrkarna att kolla upp?

Jacob Jacobi Holmström

Betyg: 6/10

Body Count - Live In L.A

[2006][Escapi]

Ice T är en jävligt skön snubbe. Förutom att vara en helt okej skådis, är han något av en ikon och överlevare inom gangster-rap-kulturen. Han är också en flitig debattör och antirasist, samt givetvis, frontman i det politiska hardcorekollektivet Body Count. Ett band som orättvist har kommit att klumpas ihop med såväl nu- som rap-metal. Att Body Count i grunden har mer gemensamt med band som Cro-Mags och Black Flag verkar de flesta helt ha missat. Därför känns det skönt att den här DVD:n en gång för alla ställer saker och ting till rätta. Dels i intervjudelen, där Ice ger sin egen syn på bandet samt i synnerligen tydliga ordalag deklarerar var hans musikaliska fostran egentligen ligger. Dels i den stenhårda spelningen på The Troubadour där musiken själv talar sitt tydliga språk.

Om det är rap- eller skådisbakgrunden eller något annat vet jag inte, men Ice T är en fenomenal frontman. Med en pondus och karisma som få, äger han scenen under varenda sekund av konserten. Men det sker aldrig på bekostnad av övriga bandmedlemmar. Inte minst Ernie C (den enda ursprungliga medlemmen förutom Ice som fortfarande är i livet) framstår som något av underground-scenens motsvarighet till gitarrhjälte.

Merparten av konserten ägnas åt debutalbumet och i princip alla ”hits” (inklusive den kontroversiella ”Cop Killer”) finns med. Efter ett inledande kärlekstal till Body Counts avlidna medlemmar bjuds vi även på tidigare outgivna ”Murder 4 Hire”. En låt som definitivt skruvar upp förhoppningarna inför kommande plattan med samma titel. I ”There Goes The Neighbourhood” visar Body Count upp sig från sin bästa sida, och man kan inte annat än imponeras över det sväng som bandet besitter.

Bäst är ändå mellansnacket. Det blir lite som konsert och spoken word-föreställning i ett. Med en kombination av humor, ironi och självdistans, men i grunden blodigt allvar, adresserar Ice såväl politiska som mer explicita ämnen på ett sätt som får de flesta andra frontmän att blekna. Brandtalet mot regeringen Bush innan ”On With The Body Count” är på gränsen till poesi. Ice T är som sagt en jävligt skön snubbe. Skaffa den här DVDn om du tvivlar.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Crowpath - Red Chrome

[2006][Escapi]

Ett av banden att inta den mindre scenen Fylkingen under Close-Up-festivalen i påskhelgen är svenska Crowpath. Ett gäng som enligt uppgift har skaffat sig hyggligt med cred inom underground-kretsar genom flitigt turnerande och medverkan på diverse singlar och samlingsplattor. Vilken typ av publik man normalt sett lockar är desto svårare att gissa sig till. För fan vet om jag hört något liknande tidigare.

Sångmässigt tycker jag mig höra lite av sludgekungarna Eyehategod, medan man musikaliskt ligger i någon sorts svårdefinierbart gränsland mellan tidiga Napalm Death och Dillinger Escape Plan. Det är kaotiskt, osammanhängande och skitbrutalt. Med andra ord precis så svårlyssnat som det verkar. Skivbolagets beskrivning ”abrasive anti-melody” känns för en gångs skull mitt i prick.

Crowpath är oljud för avvikande individer.

Martin Lee

Betyg: 4/10

Loch Vostok - Destruction Time Again

[2006][Escapi]

I inledningen av Uppsala-rotade Loch Vostoks låt "True Deciever" ställer en barnröst frågan: "Varför spelar ni så sakta?". Därefter förgylls öronen av ett ihärdigt smattrande på pukorna följt av en growlande herres stämma. Svaret på frågan kan nog lättast besvaras genom att upplysa läsaren vilken genre bandet lirar och det är kanske inte heller det lättaste. En enkel beskrivning skulle kunna vara: teknisk intressant meckig proggmetal blandad med såväl "smutsig" som ren sång - bandet själva kallar sig för Sveriges extremaste proggmetall-band - men det hade varit att förenkla den mycket mångfacetterade kompott melodier som bandet häver ur sig.

I spår nummer två, "Rebound", bjuds vi även på en duett mellan vokalisten Teddy Möller och en vän dam vars namn undertecknad ej har funnit att läsa. Att beskriva musiken som habil är inte riktigt rättvist gentemot konstellationen däremot har låtarna svårt att sätta sig och efter ett antal genomlyssningar har ingen refräng eller vers hunnit klistra sig fast på näthinnan. Här finns dock potential men det kräver tid och den tiden har inte jag.

Johan Karlsson

Betyg: 5/10

Benedictum - Uncreation

[2006][Locomotive]

En ganska, hm… attraktiv kvinna pryder såväl fram- som baksida av omslaget. Men när plattan spelas är det till min förvåning en man som ylar. En titt på hemsidan visar nya bilder på den mystiska kvinnan, Veronica Freeman. Det är tydligen hon som sjunger. Plötsligt går det upp för mig hur det hela måste ligga till…? Bäst att inte rota mer i den saken, och så snygg var hon ju inte när man tittar lite närmare på bilderna…

Inledande titelspåret är ganska mycket standardmetal. Följande ”Benedictum” utmärker sig genom ett hyfsat driv i versen, som delvis sjungs på något som liknar latin. Bandet fortsätter att leverera någon form av semiprogressiv metal i ett par låtar, utan att direkt imponera mer specifikt. I ”Ashes To Ashes” tar det ny fart, med en hyfsad röjrökare. Plattans höjdpunkt accentueras ytterligare med fräsiga ”Wicca”. En riktigt klassisk heavy metal-dänga i tyngsta Priest-anda.

Sedan har man fegat till det lite och plockat in en cover av Black Sabbaths ”Heaven & Hell”. Versionen är lätt upphottad och känns faktiskt fräsch. Freeman har naturligtvis inte Dios sångröst, men å andra sidan gör hennes pipa inte bort sig heller. Plattan avslutas för övrigt med ännu en Dio-Sabbath-cover i ”The Mob Rules”. Benedictum är ganska traditionell fläskmetall för att komma från fel sida av Atlanten. Det uppskattas, även om ”Uncreation” inte är något mästerverk rakt igenom.

David Bergström

Betyg: 7/10

Koroded - To have and unhold

[2006][Silverdust]

Koroded andas tyvärr en hel del modern metal, i meningen amerikansk radiorock, post-grunge och nu-metal. Komiskt nog hävdar man själva att man (med ”ofattbar beslutsamhet” till och med) lyckats motstå alla trender i sin musik. Har man hört den förut? Liksom så mycket annat ur den modernare metallscenen är det här synnerligen musikaliskt kompetent, men samtidigt mördande tråkigt, ooriginellt och attitydlöst. Det är bara att beklaga att den sanna musikens sista fristad, Tyskland, nu slutligen har blivit nedsmittad av den mäktiga dyngspridaren i väst.

Missförstå mig rätt. Jag dömer ingen efter genretillhörighet – tråkig musik är tråkig musik. Koroded mixar growl och lite halvrap med radiorocksång. Musiken är närmare melodiös än brutal. Det tänder till stundtals rent instrumentalt, ”Zero Minus Zero” låter lite Soilwork och ”Epigon” har också sina stunder, men sången har en sövande verkan. Betygsmässigt vore det inte rättvist med en totalsågning, men titeln ger nog en ganska bra antydan om vad som kommer att hända med den här plattan efter att recensionen är inskickad.

David Bergström

Betyg: 5/10

Kataklysm - In The Arms Of Devastation

[2006][Nuclear Blast]

Problemet med överetablerade genrer som death metal är, att det ständigt släpps så mycket plattor, att det är ett rent helsike att hänga med i vad som händer. Därigenom missar man massor av bra band på vägen. Kataklysm är just ett sådant band för undertecknad. Visst har jag hört talas om dem i olika sammanhang, men inte i tillräckligt goda ordalag för att undersöka saken vidare. Och ska man tro biografin har jag haft ca 15 år på mig!

Reaktionen när ”In The Arms Of Devastation” slår emot mig första gången är därför som ett grymt uppvaknande. Förutom att musiken är fullständigt pulvriserande i sin tekniska briljans, bannar jag mig själv för att jag vänt huvudet åt fel håll i åratal. Här är ju gänget som för arvet efter Death, Morgoth och de andra insomnade giganterna vidare. Kanske inte så mycket i det att Kataklysm nödvändigtvis påminner om nämnda band, utan mer i det faktum att den höga kvaliteten är så slående. Det är faktiskt få gäng inom detta mullergebit som idag kan uppvisa liknande färdigheter. Åtminstone om man för en stund bortser från att lira ultrasnabbt och låta elak. Kataklysm låter jävligt bra, det skulle till och med ett otränat öra kunna notera.

Som redan framgått är ”In The Arms Of Devastation” överfull av starka låtar och finessrikt musicerande. Och det spelar egentligen ingen roll om de manglar arsle eller drar ner på tempot, musiken fäster. Initialt störst hitpotential har videospåret ”Crippled & Broken” tillsammans med ”To Reign Again”. Men thrashiga ”Open Scars” med sitt feta driv ligger hack i häl. Liksom megabrutala ”Like Angels Weeping (The Dark)” som inleder plattan.

Jag dristar mig till att påstå att ett av årets bästa death metal album redan nu ligger på skivdiskarna.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Buzzov-en - Welcome To Violence

[2005][Alternative Tentacles]

Buzzov-en har genom åren kommit att skapa sig ett rejält kultrykte inom den fuktiga träskmark som går under benämningen sludge. Hit räknas band som Eyehategod, i viss mån Neurosis och (med lite god vilja) Phil Anselmos Superjoint Ritual. Karaktäristiskt för genren är extremfuzzade gitarrer, bullerbas och pårökt fulsång som ofta får mig att tänka på gamla punkgänget Accüsed.

Om ryktet är välförtjänt kan man egentligen lämna dithän. Bara det faktum att legenden Jello Biafra tar sig an och ger ut dessa gamla utgångna ”rariteter”, ger så mycket cred att man knappt vågar vara kritiskt om man gör anspråk på att vara en cool snubbe.

När förnuftet och musikörat får tala är det dock svårt att låta bli. Re-mastrat eller ej; ”Welcome To Violence” låter i sanning rejält jävla illa. Och även om det är lite av poängen med hela genren, har jag ytterst svårt att finna någon som helst behållning av Buzzov-en. Rekommenderar då mycket hellre tidigare nämnda Eyehategod som åtminstone är begåvade med något som kan liknas vid sväng. En platta för de redan frälsta.

Martin Lee

Betyg: 4/10

Cancer - Spirit In Flames

[2005][Copro]

Med dunder och brak offentliggjordes återkomsten av ”det legendariska” death metal-bandet Cancer under fjolåret. Ett gäng vars enda placering på min karta, förutom att jag har sett plattor med bandet i diverse reabackar genom åren, består i att de spelat in en platta med Death-gitarristen James Murphy och haft Scott Burns som producent.

”Spirit In Flames” ligger produktionsmässigt inom samma mall som det mesta inom genren idag. Musikaliskt blir jag dock en smula konfunderad. Vadå death metal? Det här känns snarare som någon sorts midtempoversion av källarthrash i stil med Anvil eller Raven. Eller B-Venom om man så vill. Klassiskt enkla tungriff utan krusiduller med hes släpsång. Typ.

Det hade i princip kunnat bli ett helt okej resultat med ”old-school”-mått mätt. Men det förutsätter också spänst i låtmaterialet. Något som helt saknas här. En låt som ”Séance” är så dålig, både musikaliskt och textmässigt, att jag nästan rodnar. Minns att detta är ett band från England. Då borde man kunna begära mer av lyriken än denna dagisnivå.

Redan den 28e februari i år stod det att läsa på Cancers hemsida att bandet åter är splittrat. Med tanke på hur den här trötta utgåvan låter är jag inte det minsta förvånad.

Martin Lee

Betyg: 3/10

Undertow - Milgram

[2005][Silverdust]

Ett ganska grått omslag och en (utseendemässig) Fred Durst-kopia på sång skvallrar om att det är något otäckt nytt som ska drabba mig. Men inledningsvis tyder det mesta på att jag blivit aningen vilseledd. ”Stomping Out Ignorance” låter mer som The Haunted än Limp Bizkit, om man säger så. Det är en bit riktigt klämkäck modern thrash. Sen faller tyvärr Undertow ganska omgående in i mer förväntad sömngång. ”Two Fingers” och ”Hateriot” är inte alls lika roliga som öppningsspåret. På ”Hommemade Funeral” börjar det såsiga tempot verkligen ligga plattan till last. Det är tungt, det har en melodisk ådra men det saknar lite råbarkad stock. ”Crawler” bättrar på tempot en aning.

På ”Always Have, Always Will” (nej, inte en cover på Ace of Base) doftar det trots allt amerikansk listrock à la Nickelback. Inte så kul med andra ord. ”D-Mood” är i elfte timmen en riktigt snabb thrashlåt. Lite för sent för att rädda plattans helhet dock. Det blev helt enkelt aldrig roligare än inledande ”Stomping Out Ignorance”. ”Fred Durst” har för övrigt en ganska slätgrötig stämma. Undertow är ovanligt tråkiga för att vara tyskar.

David Bergström

Betyg: 5/10

8th Sin - Angelseed And Demonmilk

[2005][Black Lodge]

Tony ”IT” Särkkä är en produktiv liten man. Knappt ett år efter debuten kommer redan uppföjaren med hans elektro-metal-hybrid 8th Sin. Minns att jag sist det begav sig var lite lagom imponerad. Mest för att materialet skiljde sig så mycket från det förväntade satansmangel som ”IT” tidigare ägnat sig åt. Samtidigt kändes det hela lite som ett just påbörjat experiment med ett lite för stort antal lösa beståndsdelar. Förväntningarna på uppföjaren grundar sig således på att bitarna rimligtvis fallit mer på plats.

Kanske är det så? Kanske inte? De fläskiga riffen ligger helt rätt i ljudbilden, liksom samplingarna och de elektroniska rytmerna. Överlag känns det hela väldigt artificiellt, kallt och sterilt. Och det på ett positivt sätt. Jag kan nästan drista mig till att man rent produktionsmässigt ger de allra bästa inom genren en match. Gott så. Men det som jag av någon outgrundlig anledning inte reflekterade över förra gången det begav sig, är att Tony har en jäkligt påfrestande röst. Om det är fraseringen eller något annat är svårt att sätta fingret på men spelar egentligen mindre roll. När ”Angelseed & Demonmilk” snurrat färdigt i CD-spelaren, finns det inget som egentligen får mig att vilja ge mig i kast med det hela igen. Därför lär jag fortsättningsvis undvika detta till förmån för Nine Inch Nails eller Deathstars.

Martin Lee

Betyg: 4/10

Rage - Speak Of The Dead

[2006][Nuclear Blast]

Ambivalensen tynger ner mig som om jag har blivit träffad av något stort och tungt. Företrädelsevis en stenhård lavin av självömkan eller kanske en virvlande flodvåg av eufori. Trion Rage är tillbaka efter två klockrena album fyllda med mördarriff, innovativa arrangemang och en låtskatt som är jämförbar med att hitta en kruka fylld till bredden av guld.

Bandets nya studioalbum "Speak Of The Dead" innehåller till viss del denna härliga symbios men den här gången har man valt att använda sig av svulstiga, pompösa och vackra arrangemang, som bland annat ger uttryck i en halvspännande kvintett instrumentala melodibitar. Tripoden har ännu en gång tagit hjälp av symfoniensemblen Lingua Mortis vilket de gjorde redan för tio år sedan och dessa huserar under plattans första hälft. På plussidan ser vi monster- och gåshudsrefrängen i "No Regrets", tyvärr är inte de resterande komponenterna i låten av samma dignitet, och på minussidan har vi slaskballaden "Beauty". Den andra hälften är dessbättre fylld med smaskiga Rage-stycken så som vi känner dem sedan innan. Annars är det som vanligt. Det vill säga att Peavy håller god ton, Victor levererar ekvilibristiska intrikata solon och Mike Terrana chefar bakom trummorna.

Således inget nytt på torpet där inte och kanske är det här skon klämmer men Rage är Rage och låtar som "Soul Survivor", "Be With Me Or Be Gone" samt öppningsspåret "Innocent" håller gammal god tyskmetal-klass. Inte alls samma kaliber som de två tidigare men efter sexton studioplattor kanske åldern börjar ta ut sin rätt?

Johan Karlsson

Betyg: 6/10

Proto-Kaw - The Wait Of Glory

[2006][Inside Out]

Intressehöjande faktor för min del när det gäller den här plattan stavas Kerry Livgren; gitarristen som var en del av progrockarna Kansas och medverkade på deras klassiska album från 70-talet. Livgren har skrivit samtliga spår på "The Wait of Glory" och kan således kallas navet i hjulet med namn Proto-Kaw (en lustig ordvits som går över mitt huvud, eller bara konstig stavning?). Att vänta sig härligt snirkliga melodiharmonier á la tidigare nämnda sydstatare leder förmodligen till besvikelse. Tempot i detta bands progressiva kompositioner är oftast rejält nedskruvat, till mitt stora förtret. Stundtals blir det faktiskt så segt att man stampar med foten i golvet(inte i takt), tittar på klockan och börjar fundera på viktiga saker såsom att det vore gott med lite choklad, eller undra vad som går på TV ikväll. Detta intryckt har efter att ha lyssnat igenom förvisso övergått till en något mer positiv inställning till The Wait of Glory. Det finns några sköna passager och bryggor, men det är klart, vill du ha något som helst drag i musiken lär inte detta gå hem, snarare fungerar musiken bättre i något slags meditativt syfte. Här finns dock, trots allt en gnutta Kansas-magi att upptäcka, ifall man har tålamod.

Två frågor: Varför får man för sig att då och då lägga in saxofoner, ett instrument förbehållet dansband och annan mjukare typ av musik. Varför, varför, varför måste man som progressivt band känna sig tvunget att lägga in lite samplat tal i minst en låt? (detta har jag påpekat tidigare, men tycker fortfarande att det är märkligt )

Martin Pelin

Betyg: 6/10

Goddess Of Desire - Awaken The Pagan Gods

[2005][Armageddon]

Det kanske låter mindre viktigt, men faktum är att det inte är ofta man ser ett riktigt inbjudande skivomslag numera. Trenden går mer och mer mot gråskaliga motiv av någon spöklik figur, vilket gör en deprimerad redan innan man slängt i plattan i fråga. Band från Armageddon Music brukar dock vara undantagna. Här serveras vi en klassisk demonvarelse med stridsyxan i huggläge, ridandes på en häst ur helvetets flammor. Genast blir man mer positivt inställd till det som egentligen gäller, nämligen musiken.

Goddess Of Desire levererar en ganska tung äkta metall med skaplig variation. Medan ”March to Meet” osar lite standardheavy/power får man nästan In Flames-vibbar av ”Dead End Street”. På ”Bloodstained Sight” och det efterföljande titelspåret flirtar vi med thrash. Den förra börjar tungt och långsamt och accelererar till en riktig stänkare. ”Victory Is Mine” å sin sida börjar närma sig Motörhead. På ”Nothings Free” är vi där, Lemmy själv gästar med sin rossliga stämma. (Ja, för det måste väl vara han? Jag hittar faktiskt ingen officiell bekräftelse på detta.) För övrigt en låt som mycket väl gör arvet rättvisa. Avslutande ”Majesty of Metal” bjuder på ännu en duett. Låter mer småskumt än bra kanske.

Sammantaget kan man alltså påstå att låtmaterialet är mycket varierat och ganska jämnstarkt. Det finns förvisso åtminstone ett riktigt bottennapp i pubertalpunkiga ”Booze”. Fånigare text får man nog leta efter hos ett amerikanskt collegeband. Sångaren ”Count August” har en lite för punkig stämma för min smak. Trummorna hade gärna fått lyftas fram ytterligare. Tydligen ska bandet prestera en hejdundrande scenshow på sina livespelningar. ”Awaken Pagan Gods” räcker för att man ska bli nyfiken på denna, men håller bara medelklass som studioproduktion.

David Bergström

Betyg: 6/10

Dragonlord - Black Wings Of Destiny

[2005][Escapi]

Läste nyligen en kortare intervju med Gary Holt från Exodus där han gav sin syn på bandets milstolpe ”Bonded By Blood”. Till stor del kretsade mycket av samtalet kring den så kallade Bay Area-scenen och hur banden stöttade och sporrade varandra, vilket resulterade i en (enligt mig) historiskt oöverträffad låtskatt.

En liknande utveckling skedde under 90-talets början parallellt i Stockholm och Florida i samband med Death Metals genombrott. Senare även i Norge med Black Metal och ytterligare några år framåt i tiden med det så kallade Göteborgssoundet.

Gemensamt för samtliga rörelser har varit den extrema geografiska fokuseringen, vilket gjort att de band som befunnit sig på ”fel sida” kommun- eller statsgränsen generellt sett har lyckats sämre. Autenticiteten har helt enkelt saknats.

Dragonlord är Testament-gitarristen Eric Petersons personliga manifest över sin fäbless för symfonisk black metal. Till sin hjälp har han en riktig elitstyrka bestående av bland andra Steve DiGiorgio och Jon Allen och visst märks det. Hantverksmässigt finns inte mycket att anmärka på ”Black Wings Of Destiny”. Detsamma gällde för övrigt debuten ”Rapture”. Men nu liksom då saknas den autenticitet som gör att en del musik går från att vara en axelryckning till att kännas hela vägen in i märgen.

Mot bakgrund av grundresonemanget ovan, är det därför rätt logiskt att bästa låten på plattan är Mercyful Fate-covern ”Black Funeral”. En låt som tids- och genremässigt ligger betydligt närmare det som Eric Peterson gör bäst, nämligen fet riffdriven thrash med Testament.

Att den näst bästa låten också är en cover, nämligen Thin Lizzys ”Emerald”, talar sitt tydliga språk; Eric Peterson har en jäkla massa överskottsenergi. Hur vore det om den energin lades på huvudbandet istället?

Martin Lee

Betyg: 5/10

Destruction - Inventor Of Evil

[2005][Escapi]

Första gången jag kom i kontakt med Destruction var på plattan ”Speed Kills” som inhandlades i München 1986 tillsammans med just släppta ”Master Of Puppets”. Det var också genom den som livslång kärlek inleddes med band som Exodus, Possessed och Celtic Frost. Så här i efterhand kan jag lugnt konstatera att ”Speed Kills” är en av de viktigaste plattorna i min vinylsamling. Den fick mig faktiskt att sälja av halva skivsamlingen under förevändning att det gick för långsamt (bl a en mer eller mindre komplett Kiss-samling) (ha ha ha, vad fan red. anm.).

Destructions bidrag på plattan var ”Bestial Invasion” från ”Infernal Overkill”-plattan, och faktum är att både plattan och låten i fråga förblir oöverträffade i bandets diskografi. Ser man lite kritiskt på det hela är det tveksamt om Destruction egentligen har släppt något riktigt relevant material efter de tre första albumen.

Bortser man från fetare produktion och modernare trumspel, har de senare årens ”återkomst”-plattor mest varit en upprepning av gamla bragder. Något som bekräftades med all (o)önskad tydlighet när tyskarna gästade Stockholm som en del av ”Hell Comes To Your Town”-paketet för ett antal år sedan. Schmier ägnade sig mest åt att gnälla över publikens passivitet och därefter har de hållit sig borta från vår stad. Tough shit säger jag bara. Ni skulle ha pallrat er över på 80-talet istället för att komma och gnälla tjugo år senare!

Att publiken var lite passiv hade delvis att göra med att Destruction gick på sist (efter Sodom och Kreator), men desto mer med att spelningen som helhet var dödstrist. Enda gången det tände till på allvar var när tidigare nämnda ”Bestial Invasion” lirades. Som sista nummer!

Mot den bakgrunden är det med stor förvåning och glädje jag konstaterar att ”Inventor Of Evil” kan vara det bästa som kommit från thrash-veteranerna på åtminstone femton år. Peter Tägtgrens produktion gör så klart sitt. Men framförallt är låtmaterialet riktigt starkt (en låt som ”Dealer Of Hostility” skulle nästan platsa på 80-tals-plattorna). Sedan är adderandet av diverse gästvokalister från i princip hela vår samtida metalelit på ”The Alliance Of Hellhoundz” ett rent genidrag. Kanske har detta tilltag tjänat som just den partyinjektion bandet behövde. Det låter faktiskt som om någon sorts smittsam entusiasm bokstavligt talat har flugit i Schmier & Co.

För att sammanfatta det hela; ”Inventor Of Evil” fyller mer än väl upp tomrummet mellan Destructions och Kreators tre första plattor i din CD-hylla.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Twisted Sister - UTB, YCSRNR, COAP & LIFS

[2006][Demolition Records]

Många anser att Twisted Sister är likställt med dynga. Oftast brukar någon kvick person nämna ordet "dagisrock" när de förs på tal och "skämtband" är snarare regel än undantag när man diskuterar bandet med ärrade hårdrockare. Då undrar jag om de verkligen har hört "systrarna", eller om de bara har hört numer - säkert - världskända "I Wanna Rock" och "We´re Not Gonna Take It". Att döma ut en grupp på grund av två låtar som uppskattas av allmänheten är det mest idiotiska jag vet. Tänk så många grupper, band och artister man hade missat om man hade valt att e n d a s t basera sin uppfattning av musikerna genom radio och TV´s hjärntvättande.

Demolition Records har fattat galoppen och ger nu ut samtliga studioalbum - vissa med bonusspår - utom "Stay Hungry" som 2004 kom i en nyinspelad variant ("Still Hungry") där bonuslåtarna var mer intressanta än låtmaterialet - som på originalet är av världsklass. Men nu är det alltså de fyra mindre kända skivorna som ska in under luppen. Första plattan bandet släppte heter "Under The Blade" och av den får vi ingenting i bonusväg men som en liten notis kan jag nämna att den är klart köpvärd - för den som inte redan har den det vill säga. Blytunga "Destroyer" och primitiva spår som "What You Don´t Know Sure Can Hurt You" (troligtvis en av bandets absolut bästa låtar) är nämligen ljudbitar av rang.

Därefter släpptes - kanske underskattade? - "You Can´t Stop Rock N Roll" och precis som titeln antyder drar Dee och kompani fram som en ångvält och levererar omsöm snabba och ömsöm långsamma låtar men utan att falla utanför ramen av välspelad (nåja) rockig heavy metal. "The Power And The Glory" "I´ll Take You Alive" och "I´ve Had Enough" står högst på den obskyra listan av ljudspår från detta vax och utkonkurrerar bonuslåtarna som faktiskt är ganska charmiga. "One Man Woman" är först ut och innehar en ganska svängig vers" men annars är det Twisted-mallen som följs upp till punkt och pricka. "Four Barrel Heart Of Love" drar nästan lite åt Kiss och Y & T och är en klart njutbar skapelse. "Feel The Power" är snabb men i detta fallet räcker det inte.

"Come Out And Play" blev nästa man till rakning (efter hyllade "Stay Hungry") och denna skiva är ganska varierande. Till exempel har de slängt in en cover på The Carpenters (?) "Leader Of The Pack" och varvat med kanonlåtar som titelspåret, "I Belive In Rock N' Roll", The Fire Still Burns och "Kill Or Be Killed. På bonussidan får vi inget nytt. Men låten "The King Of Fools" som inte står med i låtlistan är en riktigt trevlig historia i bästa pretto-Wasp-tappning eller svulstig Manowar-het. Den melankoliska tårdryparen "I Believe In You" hör också till plussidan. Resten av låtmaterialet är även det mycket bra men det finns även sådant som inte får en att höja på ögonbrynen av positivitet.

Till sist har vi kommit till konstellations sista skiva i ordningen. Magplasket "Love Is For Suckers". Här har bandet anammat någon sorts glammighet á la andra hair metal band - som Poison till exempel. Titelspåret är riktigt bra och även "Wake Up The (Sleeping Giant)" samt "Tonight" har sina stunder men sedan är det nedförsbacke rakt ner till Hin Håle. Låtmaterialet påminner om en efterfest där Ac/Dc och Def Leppard jammar ihop. Det låter säkert jättebra i vissas öron men mina spyr av bara tanken. "Töntigt": är ett ord som jag tänker på när jag lyssnar på denna platta. Men trots all min klagan är den inte überdålig den är bara så annorlunda gentemot de tidigare plattorna. Inte konstigt att bandet lade ned efter denna.

"Love Is For Suckers" ger oss hela fyra bonusspår, "Feel Appeal" låter grymt mycket Mötley Crüe och är en klart habil insats som faktiskt svänger. "Statuatory Date" lever bland glammens räknade dagar och tillför inte något vidare kvalitetsmässigt. De två övriga - "If Thats What You Want" och "I Will Win" - får en inte direkt att undra över varför de är just bonuslåtar. Slutligen så känner jag inte av uppfräshningen så mycket i ljudbilden men åtminstone öppningspåret på "Under The Blade" känns något mer klarare. Gillar du Twisted Sister och äger alla plattor ser jag ingen egentlig anledning att köpa upp sig på dessa, så till vida att du inte är ett die-hard-fan. Till de som tycker att Dee Sniders pluton är dynga rekommenderas inlyssning av alla ovannämnda låtar.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

Deathstars - Termination Bliss

[2006][Nuclear Blast]

Fundamentet till Deathstars hette en gång i tiden Swordmaster och var ett halvhabilt death metal-band. Efter att karriären gått precis så knackigt som den förmodligen gör för flertalet band inom genren, bestämde sig stommen i gruppen (Emil Nödtveidt och Andreas Bergh) för att göra något annat. Resultatet var en mer än lyckad debut på Universal 2003 och en hel del uppmärksamhet både i svenska och utländska medier.

Tre år senare är man tillbaka med ny platta, ny line up och ny label. Och det mesta är också bättre den här gången. Hur mycket mixningen signerad Stefan Glamann egentligen betyder är svårt att säga, men visst känns tyngden från Rammstein igen. Även Sisters Of Mercy, Cradle Of Filth och Marilyn Manson dyker upp i referensbiblioteket.

Men framförallt är ”Termination Bliss” överfull av strålande låtar. Har svårt att på rak arm komma på något svenskt band (skulle vara Hellacopters) som håller samma hitfaktor rakt igenom en hel platta. Varje viskning, tangenttryckning och plektrumkontakt är motiverad och har sin givna plats i helheten. Precis allt känns genomarbetat in i minsta detalj.

På samma sätt känns det också som att alla låtar har sin tydliga plats. Men det finns så klart utropstecken. Inledande ”Tongues” är mästerlig. Liksom ”Blitzkrieg” och ”Cyanide”. Är också väldigt förtjust i ”Play God” och elakt förföriska ”Virtue To Vice”.

Deathstars bevisar med ”Termination Bliss” att man förtjänar en plats i rampljuset. Och frågan är om det egentligen finns något som skulle kunna sätta stopp för det? Om Nuclear Blast spelar sina kort rätt är Deathstars deras nya kassako.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Confessor - Unraveled

[2006][Season Of Mist]

Långsamt och släpande drar ”Cross the Bar” igång. Sen håller sig skivan i exakt samma tempo nio låtar igenom. Inte nog med det. Sångaren Scott Jeffreys håller sig till på köpet i samma tonläge också. Confessor är med andra ord närmast outhärdligt enformiga. Hade det inte varit för ett och annat fungerande gitarrsolo mellan varven vet jag inte hur jag skulle orkat genomlida plattans dryga trekvart.

Det här är för lättviktigt för att benämnas som doom, sången och enformigheten ger lite grunge-känsla. Stoner är också en benämning som med lite god vilja skulle funka för de småmeckiga amerikanerna. Vad kan man säga annat än att det krävs så mycket mer än att bara vara duktiga musiker. Ingen av de nio låtarna sticker ut det allra minsta ur sörjan. Det här är värdelöst tråkigt helt enkelt.

David Bergström

Betyg: 3/10

Malpractice - Deviation From The Flow

[2006][Spinefarm]

När jag sorterat alla mina fjärrkontroller i färg- och storleksordning, byggt ett hus av ölunderläggen och konstaterat att mattan behöver dammsugas, inser jag att den här skivan inte är särskilt intressant. Skaparna till detta tämligen ointressanta verk är Finska Malpractice. De började sin karriär med att lira ren thrash men övergick ganska snart till mer melodiska och progressiva influenser.

"Deviation From The Flow" består av hyfsad musik och hyfsad sång, problemet är att det inte funkar tillsammans. Att dessutom låtarna är längre än genomsnittet gör ju inte saken bättre. Plattan är som bäst när thrash-influenserna skymtas och där funkar inte Mika Uronens klena, ljusa röst. Det låter bara platt och livlöst! Släng in en sångare med mera riv i rösten istället. Med mörkare och aggresivare sång tror jag att Malpractice skulle låta betydligt bättre.

Per Fredin

Betyg: 4/10

Platitude - Silence Speaks

[2006][Metal Heaven]

Det har blivit dags för svenska Platitudes tredje platta och eftersom deras förra vax – "Nine" - var en utmärkt sådan var förväntningarna uppskruvade några varv. Deras småproggiga, melodiösa metal är fortfarande skön att lyssna på och att kalla dem ett lättsamt alternativ till Evergrey och Vanden Plas känns inte alltför långsökt. Bakom spakarna sitter även denna gång Tommy Hansen (Helloween, Pretty Maids, TNT) vilket borgar för en stabil ljudbild.

Om jag endast ska bruka ett ord för att beskriva "Silence Speaks", får det nog bli smakfull; arrrangemangen med keyboards är precis lagom atmosfäriskt berikande, gitarrslingorna ganska originella och ytterst snygga. En polerad yta, som dock gränsar till det utslätade och skulle må bra av lite vässade kanter. Tempoväxlingarna är rikligt strösslade över låtmaterialet, som ändå är förvänansvärt lättlyssnat och sitter stadigt redan efter två genomlyssningar. Det kanske låter förutsägbart, men Platitude är ett band som mognat musikaliskt sedan senast det begav sig. "Silence Speaks" innehåller massor av sköna melodier, men likt många album, känns det som att den tappar en aning mot slutet, och avslutande ”You” känns bara seg och pretentiös. Sammantaget ett riktigt schysst album, likväl.

Martin Pelin

Betyg: 7/10

Bloodbound - Nosferatu

[2006][Metal Heaven]

Är man verkligen berättigad till att - som ett sprillans nytt band med före detta Tad Morose-sångaren Urban Breed kämpandes vid Street Talk-mesige Fredrik Bergh - år 2006 planka Helloweens vers-sång-slinga i "Eagle Fly Free" samt slänga in den i mycket pumpalika "Fallen From Grace". I Bloodbounds fall kommer de undan med en varning då låten andas härligt 80-tal från Hamburg och är bättre än det mesta på tyskarnas senaste snedtändning "Keeper Of The Seven Keys - The Legacy".

Jaha, tänker ni: nu kommer ännu ett Helloween-klonband med noll originalitet och där, kära vänner, misstar ni er grovt. Men å andra sidan kan man inte säga att den nya gruppens arbete är annat än habilt. Det torde vara en fet förbannad lögn. Fast förankrade i New Wave Of British Heavy Metal's fantastiska låtskatt rider våra svenskar ut i natten och ylar med vargarna under skenet av den lysande månen.

Plattans titel syftar på den läskiga demonen - djävulen själv - Nosferatu som även är huvudperson i denna berättelse. Bloodbounds förstlingsverk är nämligen ett konceptalbum om en ung kille som ska återskapa balansen mellan det goda och det onda. Skivans elva låtar är en kaskad av allsång, akrobatiska solon och galopptakter. Tyvärr ter den sig något enformig och således blir den inte det mästerverk den kunde ha varit. Ett gediget hantverk, helt klart, men några prickar över i saknas.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

Sodom - Lords Of Depravity Part 1

[2005][Steamhammer]

Sodom har egentligen aldrig tillhört något av mina favoritband. Främst på grund av att de vid tiden för min upptäckt låg väldigt långt ifrån den Bay Area-thrash som utgjorde referensram för hur metal skulle låta. Inledningsvis fick bandet till och med se sig duktigt passerade av Venom rent musikaliskt (!).

Om den sinnessjukt långa dokumentären (3 timmar) på DVD 1 egentligen ändrar på det låter jag vara osagt. Men den kastar onekligen ett helt nytt ljus över ”fenomenet” Tom Angelripper och hans skapelse. När man svart på vitt får berättat för sig hur bandet mest ägnade sig åt fyllestyrning och spritorgier i Toms lägenhet, låter de första plattorna helt logiska (och ”äkta” om man så vill). Att plattan ”Agent Orange” var något av ett genombrott blir också en bekräftelse på att det jag själv hörde när den släpptes går att betrakta som en ”korrekt bedömning”. Till de mer intressanta inslagen hör annars det faktum att bandet 1990 ensamma drog närmare 20.000 besökare till en spelning i Sofia i Bulgarien. Smaka på den!

Att ambitionsnivån har varit hög går inte att ta miste på. I princip varenda kotte som på ett eller annat sätt har haft med Sodom att göra intervjuas, vilket i sig är en jäkla bragd. Att det dessutom har en hel del intressant att berätta gör dokumentären helt fenomenal. Det blir lite som DVD-formatets motsvarighet till CD-bok. Och det är onekligen en rejäl tegelsten som plöjs igenom.

DVD 2 plockar livematerial från ett antal olika spelningar (Wacken 2001, With Full Force 2003 och Sofia 2004) och tjänar mest som en status över var bandet står med dagens sättning. Det både ser ut och låter skitbra såväl produktionsmässigt som musikaliskt. Och jämfört med kalkonspelningen jag såg 1990 i Fagersta är Sodom nästan att betrakta som ett helt nytt band. Jämfört med dokumentären är dock livedelen av detta mastodontset nästan en bagatell. Hur man ska lyckas följa upp ”Lords Of Depravity Part 1” med en ”Part 2” framstår närmast som ett omöjligt projekt. Inte desto mindre intressant. Helt klart är i alla fall att Sodom med detta släpp har höjt ribban för kommande DVD-releaser hopplöst mycket.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Skyward - Skyward

[2005][Thundering Records]

Det känns som att när Skyward kom fram till den snåriga Finska hårdrocksskogen, stannade de och funderade. Om de antingen skulle ge sig ut i den okända skogen på egen hand, för att trampa upp nya stigar. Eller om de helt enkelt skulle köpa en karta av Tuomas Holopainen... Att stämpla denna debuterande kvartett som rena Nightwish-kopior är dock lite orättvist mot dem. Men när de spelar melodiös metal och har en vokalissa som har en, nästan, identisk röst med Tarja Turunen kan jag inte låta bli att jämföra.

Musikaliskt sett så låter Skyward lite som en blandning av tidiga Falconer och Tyska Wizard, det vill säga en hel del heavy metal. Vilket de kryddar med lite synthar. Som tidigare sagt så är det när sången kommer in som paralleller till Nightwishs ex-sångerska dras. Sångerskan Sanna Åström har även hon en ganska djup röst som är mycket behaglig att lyssna på. Det jag saknar är de riktigt höga tonerna där hon får ta i lite, som det är nu känns sången något slätstruken.

Plattan har ett starkt öppningsspår med ”Opening”, som är en svängig låt i midtempo med trevlig refräng. Därefter fortsätter Skyward i samma stil i ett par låtar, tills jag väcks ur mina funderingar av att ”Burn It Down” brakar igång. På ”Burn It Down” höjs tempot markant och vi bjuds till och med på dubbelkagge emellanåt. Det är helt klart det starkaste spåret som Skyward har att bjuda på denna fullängdare. Resten av skivan fortsätter precis som den började: med trevliga, men snabbt glömda, midtempo-låtar. En ballad, ”Crossroads”, hinner också avverkas innan avslutande ”Vaya Con Diablo” åter sätter lite fart på tillvaron.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Skywards debut inte alls är dum. Den är både lättlyssnad och underhållande i vissa partier. Problemet är att det inte känns nyskapande på något vis. Om jag vill lyssna på musik i den här stilen lyssnar jag hellre på Nightwish som gör det både roligare och bättre.

Per Fredin

Betyg: 6/10

Amorphis - Eclipse

[2006][Nuclear Blast]

Amorphis var ett av de första banden, efter Paradise Lost och The Gathering, att överge den death metal som inledde karriären till förmån för ett ”mognare” goth-sound. För egen del blev jag omedelbart förälskad i Paradise Lost-plattan ”Icon” när den kom. Kan väl också erkänna att The Gathering tveklöst hittade sin formel när skönsjungande Anneke anslöt sig till gänget. Men om jag verkligen ska vara uppriktig, så känns mycket av den här tillrättalagda stilen rätt trist. Det kommer helt enkelt alltid att vara roligare med en riktig hårdrocksfylla än stillsamma parmiddagar.

Amorphis har sedan sist det begav sig hittat en ny sångare i Tomi Joutsen. På det stora hela fortsätter de dock i samma tonfall som på ”Tuonela” och ”Am Universum”; stora svepande ljudlandskap, feta keyboardmattor och harmonistinna refränger farligt nära pretentionens brant. Lyckligtvis med en avgörande skillnad. Tomi growlar på sina ställen!

Det kan ju verka en aning simpelt att just detta skulle göra hela skillnaden. Men faktum är att det är just denna detalj som gör att man hela tiden ”håller sig på tårna” istället för att slappna av. Som det varit, har Amorphis nästan haft en sövande effekt. Något som visserligen är behagligt, men bara i tre låtar eftersom klockan plötsligt är 06.30 och man måste gå till jobbet.

”Eclipse” är vare sig lika intressant eller intensiv som något av Opeths senare verk, men ligger ändå och nosar i samma spår. Och kanske åker betyget upp något snäpp efter ytterligare ett antal genomlyssningar. Klart är i alla fall att Amorphis har funnit ny kraft och inspiration i och med vokalistbytet. Med lite flyt kan det leda till att karriären tar rejäl fart igen.

Martin Lee

Betyg: 6/10

Darkthrone - Too Old Too Cold

[2006][Peaceville]

När man talar om epitetet ”true” inom norsk black metal har Darkthrone idag en tämligen ohotad ställning. Och festligt (!) nog handlar det mest om att man bibehållit samma ”punkiga” attityd genom åren. Inte nödvändigtvis särskilt ondskefullt (vare sig Nocturno Culto eller Fenriz har gjort sig några namn som kyrkbrännare eller våldsmän) utan snarare lo-fi punkigt i fråga om låtstrukturer och produktion. Ungefär som Misfits och Samhain på sin tid.

Rakt översatt betyder det att Darkthrone (liksom Motörhead) har låtit i stort sett likadant år ut och år in. Man har harvat sin ursprungs-black metal enligt samma premisser som Bathory och Mefisto introducerade under 80-talet och inte vikt av en tum. På gott och ont så klart. Till fördelarna hör uppenbart den ”cred” man vunnit rent integritetsmässigt. På minuskontot innebär det å andra sidan att man aldrig kommer att nå de osannolika framgångar som exempelvis Dimmu Borgir.

Mot bakgrund av ovanstående är det rätt anmärkningsvärt att den här plattan placerade sig på 11:e plats på den norska singellistan samma vecka som den släpptes. Rent teoretiskt borde ett sånt här släpp inte kunna klara den bedriften. Och än mer intressant; vad får det för konsekvenser för deras generella ”underground”-status?

Ser man det rent musikaliskt håller innehållsdeklarationen i vanlig ordning vad den lovar. Det är ruffigt, skitigt, primitivt och låter lite lagom illa. Kanske är den en aning snabbare och mer direkt än vad man är van vid. Eventuellt kan också covern på Siouxie And The Banshees gamla punkdänga ”Love In A Void” anses vara djärv. Men som sagt; det mesta är sig likt. Och för egen del kan jag inte annat än älska ett band som skriver låtar som ”Graveyard Slut”. Ren och skär poesi!

Martin Lee

Betyg: 7/10

Elvenking - The Winter Wake

[2006][AFM]

I alvfolkets lummiga skog och snår, ljuder det sång och skratt från varje mustigt upptrampat spår. Där, i en upplyst liten glänta, kan vi höra de underliga varelserna med spetsiga öron flämta. Det är Damnagoras, den sjungande kungen. Han har återvänt och tänker återigen lägga beslag på pengapungen.

Kleid, kronbärarens efterföljare, får stiga ner från den glittriga stolen, se, nu stiger den värmande solen. Tronbesittarens galna vänner vill självklart ha en bit av kakan. Så med luta, fiol och slagverk hänger de med stolthet upp sitt Elvenkinglakan.

Elyghen, en ny grabb i teamet, tar sin violin och mixas med i Elvenking-themet. Kraftmetall, folkmusik och fräna riff blandas till en härlig smet. Den hälls sedan ut på en platta som snurras av en svulstig get. In kommer plötsligt Desctruction-Schmier och bjuder på sin vokabulär. Han laddar om som ett nyinköpt gevär.

"On The Mourning Dew" är en vacker bit där en fager dam gästar. Det låter vackert, det är tur att hon inte läspar. Men allra vackrast är ändå avslutningslåten, den visar att italienarna sitter stadigt i båten. Med en ensam gitarr och känslofylld sång intar bandet sin paradgång. Produktionen är skönt gjord och inte för välsmord. Elvenking knallar och går, personligen hoppas jag att de håller på i flera år.

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Tokyo Dragons - Give Me The Fear

[2005][Escapi]

Tokyo Dragons är glödheta i hemlandet England. Därför var det en aning förvånande att det var så glest i leden när Escapi bjöd in till showcase på Debaser två dagar innan julafton. Men mest var det synd. Både om bandet, barpersonalen och er som satt hemma och drack glögg istället. Spelningen tillhör tillsammans med Alabama Thunderpussy en av de mest minnesvärda förra året. Dels för att de i grunden har ett jäkligt solitt låtmaterial i ryggen, dels för att dessa låtar lyfter ytterligare flera tum i en livesituation. Dessutom är bandet av den ölarvänliga sorten (vilket föranledde min koppling till barpersonalen), och då är Debaser det perfekta spelstället.

Recensionen här handlar dock i första hand om plattan som spelades kvällen i fråga. Och tyvärr är det omöjligt att återskapa samma energi på en bit plast. Men man når ändå skyhögt över genomsnittet när låtarna svänger så djävulskt. Tänk AC/DC kryddat med en aning Thin Lizzy, några droppar Sweet och en rejäl näve pubertal lyrik om fylla och sex. Resultatet ligger någonstans i gränslandet mellan Turbonegros ”Party Animals”, Donnas ”Spend The Night” och The Darkness debut – utan falsetteriet.

Låtarna skiljer sig inte nämnvärt inbördes utan är uppbyggda enligt klassikt fläskriff-bridge-allsångsrefräng-solo-manér. Precis lagom hjärndött och därmed totalt beroendeframkallande. Min gissning är att det kan gå åt två diametralt skilda håll härifrån; antingen total succé eller platt fall. Vilket det blir är nog mest en fråga om timing och tur. Möjligtvis också beroende på om man kan få en schysst öppningsslot på någon vettig turné. Eller varför inte tältplats hos Rockklassiker på årets Sweden Rock Festival? Förhoppningsvis går det vägen, för personligen vill jag bara ha mer. Både live och på plast.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Speedy Gonzales - Speedy Gonzales

[2005][Metal Heaven]

Redan 1990 såg en version av ”Electric Stalker” dagens ljus, dock endast i en demo-form som aldrig spelades in ”på riktigt”, förrän nu och med keyboardspelande gitarristen Tommy Denander och AOR-räven Thomas Wikström(ex-Talk of the Town) som kvarvarande medlemmar. Övriga musikanter är heller inga duvungar direkt; Marcel Jacob på bas, har spelat med Yngwie och diverse projekt, numera i Talisman och skinnpiskare Daniel Flores har huserat i akter som Mind´s Eye och Xsaviour.

Jag hade fått intrycket av att detta skulle vara åt Judas Priest-hållet, tack vare utlåtanden i Sweden Rock Magazine, och såg fram mot slagkraftiga gitarriff och allsångsrefränger. Det var väl inte riktigt vad som mötte mina öron. Visst 80-tal låter det ju, och vissa drag av prästerna går att utskilja här och där, men det är oftast klart fluffigare tongångar som det rör sig om, med inslag av AOR och jag får stundtals Bon Jovi-vibbar(som de lät innan 90-talets mesiga radioskval).

Efter att ha hårdpluggat Electric Stalker visade det sig vara en riktigt angenäm upplevelse. En av de större behållningarna är vokalist Wikström, som gör en grym insats. Hans breda register och månsidighet; allt från lugn balladstämma till fönsterkrossande falsettskrik, hanteras med bravur. Ibland undrar man ifall denne herres fortplantingsorgan fått uppleva stunder av omild behandling.
Här finns kanonlåtar som får en att önska att hela plattan höll samma kvalitet, då dessa är riktigt bra och sätter sig i skallen och vill inte ta sig därifrån i första taget. På titelspåret får man något som liknar Rob Halfords helvetesvrål på ”Painkiller”, för att sedan kastas till en mjukare, renare sångstil och denna sångmässiga schizofrenism får en att tänka på den galne dansken, King Diamond. ”Lust and Desire” måste även nämnas, snabb, munter och liknar Rainbow-låtarna ”Spotlight Kid” och ”Kill the King”.
>BR> Hade Electric Stalker släppts för tjugo år sedan och med några fler hårda spår hade den säkert kunnat ses som något av en klassiker idag, men tyvärr förhåller det sig ju inte så.

Martin Pelin

Betyg: 7/10

Cross X - Emulation

[2004][Självproducerad]

Cross X bjuder på en märklig soppa av nu-metal och melodiös döds. Man inleder med att lovsjunga snuset i ”Snuff”, en ganska klassisk dödsmetalldänga. Sen går man över till rapmetall i ”Hey Baby”. Jag vill poängtera att jag alls inte tillhör de som automatiskt får kalla kårar av blotta nämnandet av att kombinera rap och hårdrock. Allt handlar om hur det görs. I mitt tycke är ”Hey Baby” alltför amerikanskinfluerad, det vill säga tämligen själlös och könlös i grund och botten, med lite grungeriff blandat med rap helt utan attityd. Killen låter faktiskt snarare som eurodiskolegenden DJ Bobo än som någon respekterad gangsta.

”Landmine” är ett fall framåt. Fortfarande med rap-(eller snarare prat-)inslag, men med lite mer tyngd. ”Paranoid” är ett försök att göra snabb och kort punkthrash. Det funkar sådär. Avslutningsvis har vi ”Sundo” som är en betydligt mer finstämd och melodiös. DJ Bobo sabbar dock detta försök till mer progressiva tongångar. Efter denna schizofrena kvart av musik känner jag mig ganska ofrälst. ”We are snuff…” Ja, det känns ungefär som en halvfärsk snusprilla, fastkletad på väggen.

Enligt promomaterialet har bandet spelat med storheter som Ockmonex, Stofzuiger och Bananafishbones. Grymt imponerande. Verkligen.

David Bergström

Betyg: 3/10

Toto - Falling In Between

[2006][Frontiers]

Toto släppte sin senaste vanliga studioskiva för sju år sedan. Efter det har vi fått nöja oss med en coverplatta och en liveskiva och suget efter nytt material har naturligtvis varit enormt de senaste åren. Nu är den alltså äntligen här, Toto’s nya skiva "Falling In Between". Landets samlade musikskribenter på större tidningar vässar sågarna medan vi som gillar bandet snarare vässar öronen i väntan på ännu en musikalisk upptäcksfärd.

Bandets sättning har växlat en del under åren men sedan "Mindfields" är hela bandet intakt, tillkommit har bara nye keyboardisten Greg Phillinganes som är en rutinerad herre med ett förflutet som inkluderar samarbeten med flertalet stora musiker. Skivan ståtar också med en del mycket intressanta gästspel som förutom en hel rad ansedda musiker även inkluderar forne sångaren Joseph Williams på en låt samt även flöjtvirtuosen Ian Andersson från Jethro Tull.

Det kanske mest utmärkande med Toto är bandets förmåga att utvecklas, ändra stil och en stark vilja att prova nya saker inom musiken. Många gamla fans hoppas därför inför varje nytt skivsläpp en återgång till just sin favoritperiod men det händer egentligen aldrig. Istället kommer det flörtar med bandets alla perioder och även en del mer oväntade grepp vilket gör att bandet fortfarande känns intressant och inte alls lika beroende av sin historia som många andra rockband från samma epok. Inte heller denna gång får alltså de som hoppats på en ny "IV" eller "The Seventh One" sin vilja igenom. Däremot får vi ännu en riktigt bra skiva, den mer lättsmälta AOR som de senaste två skivorna erbjudit är inte riktigt representativ för den här skivan. Lite modernare tyngre gitarrer dominerar vissa spår men fortfarande låter det väldigt mycket Toto. Andelen lugna låtar är fortfarande hög, för hög enligt många troligen men det förstör inte helhetsintrycket då låtmaterialet är starkt och alltihop är som vanligt klanderfritt framfört.

Bland låtarna faller jag pladask för singeln "Bottom Of Your Soul" vilken är en tidig kandidat till titeln ”Årets Låt”. En snygg vers leder in i en mästerlig refräng, det känns nästan redan som att den skulle passa in på en samlingsplatta. Titelspåret "Falling In Between" håller också riktigt hög klass med sin blandning av stenhårda gitarrer och keyboards toppat med suverän sång. . Sista riktiga toppspåret är avslutande "No End In Sight" som fastnar vid första lyssningen, otroligt bra låt! Sammantaget är skivan lika stark som de senaste skivorna men den känns mer som Toto och kommer därmed troligen att uppskattas mer av bandets gamla fans än vad "Mindfields" och "Tambu" gjorde. Alla som uppskattar bandets lekfullhet och mångsidighet bör absolut kolla upp den här skivan och har man en förkärlek för skickliga musiker och ganska lättsmält rockmusik så lär skivan vara ett perfekt köp.

Magnus Nilsson

Betyg: 8/10

Akercocke - Words That Go Unspoken, Deeds That Go Undone

[2005][Earache]

Har egentligen aldrig förstått mig på de satanistiska konnässörerna i Akercocke. Den ofta finstämda, och emellanåt progressiva framtoningen, har känts väldigt långt ifrån den death metal som de ofta paketeras som. Och när jag säger progressivt är det inte som Opeth utan mer någonstans i trakterna av Rush och Dream Theater (!). Den här gången bestämde jag mig ändå för att ge plattan mer än en flyktig chans, och banne mig om det inte var just det som behövdes. Inser nu en dryg månad senare att Akercocke har snurrat åtskilliga varv i min stereo, såväl i lurar på kvällen som till disken i köket som i bilen när ungarna ska lämnas på lekis. Från totalt oberörd till beroende. Där ser man.

Som sökert framgår, så är Akercocke allt annat än lötta att lyssna på. Bandet kastar sig helt ogenerat (men ändå ledigt) mellan brutalaste avgrundsmangel och superkompetent progrock. Efter att de första tre genomlyssningarna undrat att ”va fan är detta?!”, går det plötsligt upp ett ljus och Ackercocke framstår som fullständiga genier.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att den bästa rocken ofta är den enklaste. ”Less is more” kort och gott. Och det är väl det som gör att jag öven fortsättningsvis lär ranka Deicide något högre på dödsskalan. ”Words That Go Unspoken, Deeds That Go Undone” har dock tagit en stor plats i mitt medvetande, och lär därfär hoppa fram då och då för en drabbning med hörselnerven.

Akercocke är inte lätta att lyssna in sig på, men väldigt belönande.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Jack Frost - Out In The Cold

[2006][Mausoleum]

Ju fler kockar desto sämre soppa, är ett gammalt klassikt uttryck som jag kom att tänka på när jag lyssnade igenom denna skiva. För trots att gitarristen Jack Frost (Seven Witches, tidigare i Savatage och Metalium) samlat ihop ett imponerade gäng musiker som medhjälp till sin andra fullängdare, blir inte jag särskilt imponerad av resultatet.

Det hade varit betydligt lättare att skriva en recension om musikerna varit dåliga, produktionen rutten och låtarna usla – men så är inte fallet. Jag kan inte ärligt säga att något med Out In The Cold är dåligt, problemet är att jag inte kan säga att något är särskilt bra heller... Musiken är rak 80-tals heavy metal utan finesser. Det är svaga melodier, dålig fart och ingen glädje i musiken. Trots att Out In The Cold känns både lam och tråkig finns det dock ett par spår som sticker ut ur den grå massan. ”Cruxifixation” och ”Sign of the Gipsy Queen” har båda bra driv och stabila refränger som tilltalar mig och ”Peter and me” har ett gitarrkomp som skiljer sig från resten av låtarna vilket genast gör den lite roligare.

”En platta som ger mersmak inför den nästa Seven Witches-plattan som nu är under inspelning”, så beskriver skivbolaget Jack Frosts senaste skapelse. Mersmak är inget som den gav mig, utan snarare en förhoppning om att Jack Frost får tummen ur arslet och hittar lite spelglädje till Seven Witches nästa verk!

Per Fredin

Betyg: 5/10

Sick Of Society - Life Lines

[2005][Självproducerad]

Skjut mig! Ska jag behöva lyssna igenom dryga 26 minuter tysk punk? Visst borde det vara någon sorts brott mot en eller annan mänsklig rättighet? Man kan annars tycka att det skulle komma som ett skönt avbrott efter all stentrist proggmetall man tragglat sig igenom på senare tid, men jag har ännu inte hittat något matnyttigt på den primitivare sidan av Motörhead. Föredelen med punk är i alla fall att låtarna är korta. Nackdelen är att de är många.

Sångaren Fizzi kan givetvis inte ta en vettig ton. Texterna är det gamla vanliga samhällsuppgivna dravlet, ”fuck the government…” och så vidare. Jag ger ändå en extra liten poäng för att det rent musikaliskt faktiskt inte låter helt förtappat. Det finns ett och annat medryckande galoppriff. Om jag måste välja en favoritlåt får det bli det så humoristiskt döpta ”Hidden Track 1 (Cool Beer)”. Den skulle faktiskt kunna funka efter ett flak öl.

David Bergström

Betyg: 2/10

Victory - Fuel To The Fire

[2006][Armageddon]

Tillsammans med storheter som Scorpions och Accept är även Victory ett av de klassiska banden från den germanska hårdrocksscenen. Personligen har jag alltid föredragit Accept framför Victory, men som det ska visa sig i denna recension är det aldrig försent att lära gamla hundar att sitta.

Oavsett vilket land ett band kommer ifrån har det på senare år blivit mycket populärt att spela in och släppa sina gamla klassiska låtar på nytt. Vilket även är fallet med den här skivan. "Fuel To The Fire" är en nyinspelad sammanfattning av hela Victorys kariär med undantag av den nyinspelade låten ”I Felt It Coming”, som är bonuslåt på digipack-utgåvan. Vad är då överraskningen med detta album, förutom ovan nämnda bonuslåt? Svaret är Victorys nya sångare Jioti Parcharidis, känd från Human Fortress.

Gällande låtvalet tycker jag att samtliga spår förtjänar sin plats på denna platta. Det finns inga egentliga utfyllnadslåtar, utan de har verkligen lyckats skrapa ihop alla sina bästa hits. Fast eftersom det är en nyinspelning handlar det ju inte om hur bra låtarna var, utan hur bra de låter nu. Även där har Victory lyckats: Fuel To The Fire känns lika fräsch som en plastikopererad 40-åring. Med två duktiga producenter i sättningen, Tommy Newton och Herman Frank, vore det skam om det inte lät bra. Produktionen är ypperlig och jag är mycket förtjust i deras gitarrarrangemang. Den som är störst orsak till Victorys ansiktslyftning är dock sångaren Jioti Parcharidis, som med sin livfulla och kraftfulla sång bidrar med en föryngring av låtarna. Sången och gitarrerna matchar varandra bra och är det som verkligen lyfter fram plattan.

Det enda egentliga frågetecknet på skivan är den nya låten ”I Felt It Coming”. Låten är inte på något sätt dålig men den flörtar lite för mycket med moderna influenser istället för att hålla sig till klassik heavy metal. Om det är så Victory tänker låta i fortsättningen vet jag inte om jag vill fortsätta lyssna.

Per Fredin

Betyg: 8/10

Mad Max - Night Of White Rock

[2006][AOR Heaven]

Årets hittills sämsta intro är ett faktum när denna platta snurrar igång. För vad Mad Max ville uppnå med introt på inledningsspåret ”To Hell And Back Again”, som i övrigt är en bra låt, är för mig en gåta. Låten inleder i alla fall med någon slags synth-plink för att övergå till något som låter som en hip-hoppare som skratchar LP-skivor... Som tur är behöver jag bara stå ut med eländet i ett par sekunder innan gitarrerna tar vid och plattan fortsätter som den ska.

Mad Max är ännu ett i raden av Tyska band med rötterna i 80-talet som slagit sig ihop igen för att släppa en pensionsförsäkring. Här är det hela den klassiska sättningen bestående av Roland Bergmann, Juergen Breforth, Michael Voss och Axel Kruse som har återträff. Min tidigare erfarenhet av bandet är i stort sett obefintlig och jag har därför svårt att jämföra Night of White Rock med deras tidigare fullängdare. Skivan är släppt på bolaget AOR Heaven, vilket säger en hel del om musiken. Visst är det lite hårt ibland, men oftast är det midtempo och smöriga refränger vilket skapar en väldigt lättlyssnad upplevelse. Ett par spår fastnar direkt i huvudet och inbjuder till vidare lyssning: ”To Hell and Back”, ”Losin’ It” och ”Unbelievable”.

Det mesta av smörigheterna på skivan står sångaren Michael Voss för. Hans silkeslena röst passar dock inte bara för skönsång, på de spår där han faktiskt tar i lite har han även ett skönt riv i rösten. För min del är det alltför sällan som det sker på "Night of White Rock". Det är också Voss själv som står för produktionen och om den finns det inte mycket negativt att säga. Han har säkert uppnått vad han ville, men måste det vara så mesigt? Fast jag får väl tända stearinljusen och slänga på plattan nästa gång jag har en tjej på besök, då kanske den kommer till sin fulla rätt.

Per Fredin

Betyg: 6/10

Wet Animal - Wet Animal

[2005][Escapi Music]

Rick Wartell grundade legendariska Chicago-bandet Trouble redan 1977. Efter ett antal album, och efterföljande status som grundare av hela doom-genren, gick bandet i graven 1995. Direkt därefter startade Wartell och Trouble-kollegan Ron Holzner bandet Wet Animal tillsammans med sångaren och gitarristen Shane Pasqualla. Efter drygt tio år har Ron bytts ut, Wartell dragit igång Trouble igen (nytt album under början av 2006) och äntligen fått tummen ur beträffande Wet Animals debutalbum.

Emellanåt ligger det väldigt nära Trouble (konstigt vore det annars), men även Alice In Chains dyker upp i bakhuvudet ett flertal gånger. Ett visst släktskap med svenska The Quill anas också här och där. Kanske framförallt i Shane Pasquallas röst som påminner en hel del om Magnus Ekwall. Men egentligen kan man nöja sig med att kalla det hela för klassisk hårdrock med rötterna i 80-talet. Med tillägget: varierat.

Just variationsrikedomen är förmodligen Wet Animals största styrka. Öppningen med Trouble-riffiga örhänget ”So Alone” är en i det närmaste klockren öppning. Även andra spåret ”Lost In My Head” andas en hel del Trouble, men med tidigare nämnda Alice In Chains-vibb närvarande. Det låter fantastiskt bra för att tala klarspråk. Allra bäst är dock Wet Animal när man sänker tempot som i förföriska ”Left Behind” (som nästan får mig att tänka på Badlands) och skönt drivande ”Fade Away”.

Att en platta som fått så lång tid på sig att mogna fram, låter bra, är i sig inte så konstigt. Men det är ändå överraskande hur välbalanserat det hela framstår. Nästan tidlöst. Och det gör, i vissa avseenden, Wet Animal till ett intressantare band än Trouble idag. Något som publiken givetvis kommer att strunta högaktningsfullt i. Risken finns därför att detta blir ett isolerat släpp utan vare sig uppföljare eller turnéer. Hoppas att jag har fel. Wet Animal är lysande.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Testament - Live In London

[2005][Eagle Vision]

Likt en Gert Fylking på Nobelfest utbrister jag ett ljudligt ÄNTLIGEN! Men till skillnad från mannen i den rosa träningsoverallen finns inte ett uns ironi i mitt utfall. Snarare ett avmätt konstaterande att detta gäng borde ha fått ur sig en dylik utgåva för åtskilliga år sedan. Men det är fel och klaga. Bättre sent än aldrig som det så bekant heter. För det här är något helt annat än kalkonen ”Seen Between The Lines” som återutgavs i fjol.

Till skillnad från CD-versionen (som du hittar i recensionsarkivet) får vi, förutom bild till brutaltonerna, även en intervju som skildrar en del av bakgrunden till konsertmaterialet. Eller egentligen ett antal väl valda ord kring återföreningen, Chucks cancer, vad medlemmarna har haft för sig sedan det sist begav sig, plus lite annat. Ett snyggt och väl sammansatt ihopklipp av lagom långa sekvenser där varje medlem får komma till tals. Men varför man slarvat så med ljudet är en gåta. En mygga på skinnvästen eller en riktad mick hade förmodligen räckt.

Ljudet på konserten är dock helt felfritt, för att inte säga fenomenalt. Något som Alex Skolnick också påpekar i intervjudelen, där han konstaterar att dagens utrustning lämpar sig bättre för Testaments musik än det som fanns att tillgå när bandet startade. Just återkomsten av Alex är för övrigt en av de avgörande skillnaderna mellan original-Testament och det band som gav oss plattor som ”The Gathering” och ”Low”. För det är först när Eric Pattersons elaka riff blandas upp med dessa snygga harmonier som bandet verkligen kommer upp i nivå med genrens bästa. Jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att Testament i denna tappning överträffar både Anthrax och Megadeth på de flesta plan. Helt enkelt därför att låtmaterialet (framfört som här) stått emot tidens tand bättre.

Som live-DVD betraktat finns heller inget att klaga på. Det är snyggt filmat, vettigt klippt och med en förvånande närvaro som nästan påminner om riktigt bra publikinspelningar. Den intima stämningen på klubben bidrar dessutom till en genuin känsla befriad från överdådiga effekter, konstiga scener eller vallgravsliknande avstånd till scenen. Bara ett jävla tryck från såväl den stagedivande publiken som det taggade bandet; precis som vi som var med ”på den gamla goda tiden” minns det.

Enda minuset är egentligen när originaltrummisen Louie Clemente tar över från John Tempesta efter halva setet. Ringrostigheten märks tyvärr alltför påtagligt och resulterar mot slutet i rena missar. Man hade även kunnat hoppa över trista ”The Legacy” till förmån för exempelvis ”C.O.T.L.O.D.”. Bortsett från dessa petitesser är detta förmodligen den bästa moderna konsertdokumentation jag sett hittills. Låt oss nu hålla tummarna för ett nytt fullängdsalbum med detta manskap. Det kan bli precis hur bra som helst.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Nuclear Assault - Third World Genocide

[2005][Steamhammer]

Med punkig attityd, kulsprutegitarrer och en rytmsektion som kanske var först med grind, blev Nuclear Assault snabbt ett av mina favoritband i och med debuten ”Game Over” 1986. Jag var således minst sagt förväntansfull när den utgångna videon ”Radiation Sickness”, från just debutturnén, damp ned i brevlådan efter en auktion på eBay. Det kändes desto mer snopet att efteråt konstatera att det hela var rätt trist. Och än värre; det var inte spelningen i sig som var dålig, utan helt enkelt låtmaterialet som plötsligt kändes ruskigt daterat.

Nästan tjugo år senare dyker så en ny platta från gänget upp, och fan vet vad man ska tro egentligen? Dan Lilker har ju varit skapligt aktiv med allt från S.O.D. och Brutal Truth till diverse projektband, men övriga gubbar har hållit en minst sagt låg profil. Kan de fortfarande spela, för utvecklats kan de väl knappast ha gjort?

Svaret är ja och nej. Nuclear Assault kan sina instrument men det låter i princip som det alltid har gjort. Varken bättre eller sämre. Till och med bandets signifikativt sunkiga produktion är intakt, vilket med dagens studioteknik inte är det minsta charmigt. Fast det är högst tveksamt om en fet Andy Sneap-produktion egentligen hade kunnat rädda den här plattan. Nuclear Assault har helt enkelt passerat bäst-före-datum för länge sedan och känns idag lika relevanta som raket-ost.

Martin Lee

Betyg: 4/10

Yargos - To Be Or Not To Be

[2005][Locomotive]

Yargos är ett, för mig okänt, tyskt Prog Metal-band sammansatt av en rad mer eller mindre kända musiker. Enligt bandets hemsida har Yargos funnits sedan 1973, men det är först nu när de värvat in sångaren Andrew ”Mac” McDermott, sångare i Treshold, som de släpper sitt debutalbum To Be or not To Be!

Det ska erkännas direkt att jag aldrig varit särskilt förtjust i progressiva band, vilket också gjort att jag undvikit att lyssna på hela genren. Därför blir jag också positivt överraskad när To Be or not To Be snurrar igång. Skivan är välkomponerad med en bombastisk ljudbild, där både diskreta syntmelodier och symfoniska inslag gömmer sig. Dock är det sången som imponerar mest, sången som sköts av Mac samt vokalissan Anca Graterol låter riktigt bra, oavsett om de sjunger tillsammans eller var för sig. De bästa låtarna återfinns på skivans början, inledande ”The Guildes Cage” samt ”Why?” är två av plattans vassaste spår med riktigt starka refränger. En annan favorit är ”Human Nature” som med spännande melodier och allsångsvänlig refräng snabbt fastnar i huvudet. Slutet av plattan påminner mig dock om varför jag vanligtvis undviker progresiv metal – det är rörigt! I min smak är det alldeles för mycket finesser, skumma gitarriff, konstiga taktbyten och svaga refränger.

Trots detta tycker jag att To Be or not To Be är en trevlig upplevelse. Om bandet blir något produktivare kan jag tänka mig att ta del av musiken igen, i en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid! Du som gillar rörig, alltså progressiv, musik råder jag att ta en närmare titt på denna skiva, hos dig kanske den får ett starkare betyg? Per Fredin

Betyg: 7/10

Edguy - Rocket Ride

[2006][Nuclear Blast]

Med en anmärkningsvärd andra plats på den officiella listan över landets mest sålda DVD-skivor stapplar Edguy oförtrutet fram till silvertronen och sneglar hånfullt ned på sina gelikar. De numer följaktligen halvkända spolingarna från Fulda i Tyskland börjar onekligen växa och bli stora här i vårt kalla land. Någon vis man sade en gång att fantastiska krafter kräver ett fantastiskt ansvar - i detta fallet har germanerna verkat skämta bort det.

Den nya given "Rocket Ride" är inte alls den förslutna tulpan som till sist blommar upp, likt föregående "Hellfire Club" var. "Rocket Ride" är mer lik en prästkrage, fin, men som få verkar bry sig om. Den kraftmetall bandet så snyggt startade med representeras endast av "Return To The Tribe" vilken i sin tur blir halvt förstörd av en vrålande Sammet som i fyllan kom på att man kunde skrika ut ett oralt solo.

En power-metallisk aura omgärdar den 70-80-tals hårdrock som frodas på plattan och trots att det finns en hel del minnesvärda refränger är det långt ifrån den klass konstellationen har stått för innan. Ett skivkonvolut med namnet Edguy på ska kunna prestera lite mer än tolv könlösa klumpar utan kraft och pondus. Då räcker det inte att vissa refränger ofrivilligt fastnar i bakhuvudet såsom "Wasted Time", up-tempo-trevliga "Out Of Vogue" och småtöntiga semesterlåten "Trinidad". Tysklands clowner är dessbättre inte uträknade än. Musikaliteten är det inget fel på och produktionen är som vanligt suverän men nästa skiva kan gärna få bjuda på lite mer jävlar-anamma.

Johan Karlsson

Betyg: 5/10

One Man Army And The Undead Quartet -
21st Century Killing Machine

[2006][Nuclear Blast]

Sveriges bästa death metal-röst, Johan Lindstrand, hann inte mer än återvända till The Crown efter sitt tillfälliga avhopp innan bandet var nedlagt. Det blev visserligen ytterligare en fullängdare, några gig och en omarbetad version av ”Crowned In Terror”, fast visst måste det ha känts en aning snopet.

Men skam den som ger sig. Istället för att deppa ihop, och kasta in handduken för gott, gjorde Johan det bästa av sin nyfunna entusiasm och drog igång One Man Army. På papperet ett högst osäkert drag då komponerandet i huvudsak sköttes av herrar Tervonen och Olsfelt i den ursprungliga orkestern. Demon som rullade runt på nätet under 2004 vann dock snabbt över belackarna på sin sida och ledde tämligen omgående till ett kontrakt med Nuclear Blast. Och frågan är om inte det tyska bolaget här har hittat en ny kassako jämte In Flames och Candlemass?

Om ”Possessed 13” kändes lite som en lite halvdisträ avtackning, visar ”21st Killing Machine” upp en betydligt mer beslutsam framtoning. Med det sagt att detta, med all önskvärd tydlighet, är startskottet på något nytt och långlivat. Som debut betraktat håller detta album nämligen en nivå skyhögt över genomsnittet.

Vid en mer direkt jämförelse med The Crown är One Man Army mer traditionell metal än thrash. Det är överlag ett lägre tempo, en aning mer grooveorienterat och lite mer melodiöst. I vissa avseenden är det mer nyanserat, samtidigt som man kan sakna den totala kompromisslöshet som det förra bandet besatt. ”21st Killing Machine” är knappast heller någon utmanare till mästerverket ”Deathrace King”, men väl till det mesta som kommer att släppas under året.

En sak är i alla fall helt klar; Johan Lindstrand har med god marginal överträffat alla rimliga förväntningar. Det är föga troligt att ett demotiverat The Crown hade lyckats med samma bedrift.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Candlemass - The Curse Of Candlemass

[2005][Escapi]

Kraftigt försenad (som alltid med denna grupps filmer) anlände slutligen ”The Curse Of Candlemass” i höstas. Men om man hade överseende med fördröjningen förra gången det begav sig, är den i detta fall synnerligen olämplig. Det konsertmaterial som rimligtvis efterfrågas relaterar ju till den senaste plattan. Från denna förärades vi under spelningen på Klubben i Stockholm 2003 en ynka låt, ”Witches”, vilket givetvis är på tok för lite.

Konserten är annars, precis som man kan förvänta sig av bandet, klanderfritt framförd och begåvad med ett förträffligt ljud. Men den består lik förbaskat till största delen av material som man redan sett och hört åtskilliga gånger förr. Den känns därför föga mer angelägen än dubbel-liven som kom här om året och relativt omgående hamnade i rea-backarna.

DVD nummer två i detta set är desto mer intressant. Dels består den av en längre intervju, där hela bandets historik och förehavanden fram till idag dissekeras. Dels av ett antal väl valda liveklipp som representerar hela bandets karriär. Anslaget är ambitiöst och journalist Martin Carlsson gör i intervjudelen som vanligt ett bra jobb. Men varför kommer bara herrar Edling, Markolin och Björkman till tals? Om man bortser från forna bandmedlemmar, känns det nästan som ett måste att även inkludera Lasse Johansson och Janne Lindh. Som det är nu förblir halva historien oberättad.

Liveklippen synkar dock perfekt med intervjun och ger oss skilda exempel på hur bandet låtit och sett ut under olika faser i karriären. Förutom klippet med Mike Wead på sologitarr, är låtarna från Uddevall 1992 med Thomas Vikström på sång klart roligast (vilket absolut inte är detsamma som bäst!).

Sammanfattningsvis har Escapi gjort ett helt okej jobb med DVD:n. Men det känns ändå som att ambitionsnivån var lite för hög, vilket fick ursprungsplanen att spricka när tiden började springa. Och ur det perspektivet är det mest lyckade tyvärr titeln ”The Curse of Candlemass”. Måtte nästa filmproduktion flyta smidigare.

Martin Lee

Betyg: 6/10

Beyond The Flesh - What The Mind Percieves

[2005][Escapi]

Den här plattan släpptes ursprungligen 2003 på amerikanska indielabeln Screming Ferret Wreckords. Dock har det dröjt ända tills nu innan den fått distribution på våra breddgrader. Och det ska vi vara glada för (att den äntligen släpps alltså) för det här är riktigt bra dödsmetall i den tekniska skolan. Och då menar jag den grooveorienterade teknik som snarare handlar om sväng och medryckande tempoväxlingar än råös. Lite som sentida Death.

En annan, också avsomnad, orkester som dyker upp i huvudet är Carcass. Också här med tyngdpunkt på det som presterades i slutet av karriären. Kanske bör man därför även nämna avkomman Blackstar i samma andetag. Men det främsta referensskälet är att Justin Learys röst påminner så mycket om Jeff Walkers, att jag ett tag faktiskt trodde att Carcass-vrålaren var med på ett hörn. I min bok betyder detta stora guldstjärnor och A+. Måhända bara tills de brittiska originalen tar sig samman och ger oss en ny dos obducentrock, men ska sanningen fram har jag hållit tummarna tillräckligt länge redan.

Beyond The Flesh förtjänar tveklöst också en helt egen plats i solen. Därför är det nästan lite orättvist att droppa referenser. Och gissar jag rätt, lär jag få ordentligt svar på tal när nästa platta dyker upp någon gång under nästa år. Det hinner ju i allmänhet hända en hel del på tre år. I det här bandets fall tror jag på betydligt mer än så.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Perzonal War - When Time Turns Red

[2005][AFM]

Mina tidigare erfarenheter av Perzonal Wars musik har varit mestadels positiva, vilket skapade vissa förväntningar på ”When Time Turns Red”. Deras fluffigt thrashiga metal är måhända inget banbrytande men ändå tilltalande på något sätt. De fyra tyskarna har – inte helt oförtjänt - fått en stämpel på sig som ett gäng mesiga Metallica-wannabes, en stämpel de med möda försökt tvätta och gnugga bort och i och med detta femte album verkar denna bli allt blekare och otydlig, främst med hjälp av medel såsom variation och aggression. Att det fortfarande låter en del som thrash-pionjärerna från Bay Area, kan man tacka (eller klandra?) Matthias Zimmer som fortfarande ger en lite Hetfield-vibbar.

Låtar som titelspåret, ”Inferno” och ”In Flames” är i stora drag thrash i grenretypisk uppsnabbad tvåtakt, och tillhör plattans höjdpunkter, särskilt den sistnämnda med sin rätt catchiga refräng. Allt är dock långt ifrån frid och fröjd och då syftar jag främst på de förekommande nu metal-flörtarna och släpiga partierna som genomsyrar alstret och sänker helhetsintrycket å det grövsta. Att det också känns pretentiöst ibland gör inte heller saken bättre. Mer raka låtar och mindre krusidull nästa gång, tack!

Martin Pelin

Betyg: 6/10

A Traitor Like Judas – Nightmare Inc.

[2005][Dockyard]

Tyskarna A Traitor Like Judas låter inte direkt som vi vant oss att tyska hårdrockare ska låta, snarare som Children of Bodom med kraftigt nedtonad synt, kryddat med lite hardcore. Det är smattrande snabbt, hyfsat hårt, lite skrikigt och skapligt melodiöst. ”No More Silence” lutar mer åt det senare och skulle mycket väl kunna ha varit med på nämnda finnars senaste verk. Titellåten ”Nightmare Inc.” är snarare en representant för det snabba och skrikiga. Tempot skulle kunna köra över den bästa. Det håller i sig i nästkommande ”From My Cold Dead Hands” där ändå melodin är mer framträdande igen. Låten inleds och avslutas med CoB-typiska ”filmsamplingar”.

När ”The Swan” mullrar ut i närmast samma stuk och tempo som de senaste spåren börjar man ledsna en aning. Variation är inte helt oviktigt ens för den hårde. Framöver händer det egentligen inte så mycket heller. Det är fortsatt snabbt, hårt och skrikigt. Till slut är jag knappt medveten om musikens fortsatta oljudande, utan börjar pyssla med annat. Då min sambo påpekar att det var det mest värdelösa hon någonsin hört, kommer jag på att skivan fortfarande står på. Riktigt så illa är det dock inte alls. Hon är kanske inte känd för sin goda musiksmak om man säger så.

Ljudbilden är kompakt fläskig. Nästan så att man tvingas dra ner lite på både volym och bas av rädsla för att hörlurarna (som nu tvingats på) ska ta stryk. Men, nej, andra halvan gör mig tyvärr inte särskilt lycklig. Det här är stundtals riktigt bra, men som helhet når det inte tyskklass.

David Bergström

Betyg: 5/10

Vision Divine - The Perfect Machine

[2005][Scarlet]

Michele Luppi visade sig vara den perfekta ersättaren för Rhapsodys Fabio Lione och dennes tid i Vision Divine. Luppi sjunger med en känsla som är få förunnad och själva rösten är förbannat vacker - helt enkelt snygg. Den är så knivskarp att blotta synen på eggen får blodet att forsa. I det stillsamma partiet i "First Day Of A Never Ending Day" (lysande låttitel må jag säga) visar han prov på de finaste sångögonblicken under 2005. Jag är hänförd, jag är golvad, jag är föräl... eh, kanske inte. Men vad jag vill komma fram till i detta kanske, överdrivna superlativa orerande är att Luppi sjunger som en gud och i detta fall stämmer det inte som han får ur sig i ett av plattans progaktiga powermetal-stycken - "God Is Dead".

Vision Divines nya skapelse är en mångfacetterad klump metall innehållandes småproggiga stycken och kraftfulla låtar men utan att inte bibehålla den jämnhet som plastbiten besitter. Ibland för tankarna mig till Queensrÿches ansedda mästerverk "Operation Mindrime" men detta beror mest på att albumet i själva verket är, precis som i "Operation M..."´s fall, ett konceptalbum. Keyboarden - ett djävulens instrument som kollega Bergström skulle kalla det - spelar en stor roll för denna stämningsfulla varierande musik. Plattans nio melodibitar består till största delen av mycket tempoväxlingar där det varvas friskt med hårda "arga tysken"-slag, svulstiga keyboardmattor, grova basdraganden, tvära riff och ekvilibristiska solon.

"The Perfect Machine" är nästan ett måste för de som gillar kraftmetall med en progressiv touch och vackra ballader. Undertecknad klagade på utfyllnad då förra skivan avhandlades men på detta vax lyser alla spår med en intensitet som tar dem långt upp på 2005´s årsbästalista. Har ni inte upptäckt Vision Divine än? Är det banne mig på tiden nu!

Johan Karlsson

Betyg: 9/10

Seven Witches - Amped

[2005][Regain]

Det här är sannerligen inget lätt jobb. Hur ska man med ytterligare en uppsättning nyskapande formuleringar förmedla att man tvingats lyssna på ännu en skiva totalt befriad från varje tendens till egenhet och musikalisk spänning? Seven Witches bjuder på lite småflummig men ganska tung metall, av det moderna amerikanska snittet. Jag tröttnade ganska fort.

Bandet är byggt kring gitarristen Jack Frost (ex. Savatage, ex. Metalium). Dessvärre är det ingen bländande arkitektur bakom det förvisso hållfasta bygget. Sångaren Alan Tecchio har en alltför opersonlig röst för att fängsla och blir stundtals tröttsamt skrikig. Ja, det räcker egentligen med att lyssna 30 sekunder på inledande ”West Nile” för att konstatera detta.

Först när vi anlänt vid sjunde spåret, ”Flesh For Fantasy” vaknar jag till en aning. Det här är skapligt. Tungt riff, lite kantig vers och en refräng som uppmanar till allsångsskrik. Tyvärr förstör det alltför elektriska syntljudet ganska mycket. Ytterligare en låt är värd att nämnas, nämligen avslutande ”Widows and Orphans”. Med sin mer melodiska ådra skulle den rent av kunnat utvecklats ytterligare till ett fulländat episkt stycke. Efter lite nötning fastnar även balladen ”Be”, bland annat tack vare ett hett solo från Frost. Men helheten faller onekligen ner i mängdens djupa ocean.

David Bergström

Betyg: 4/10

Creozoth - Creozoth

[2005][Escapi]

Så har då Candlemass-duon Lasse Johansson och Janne Lindh givit sitt sidoprojekt vingar. Spontant känns väl allmänintresset ganska svalt nu när huvudbandet är så i ropet. Å andra sidan kör ju Leif Edling sitt Krux med viss framgång, så varför inte?

Personligen hade jag hur som helst inga som helst förväntningar på den här plattan. Kanske mycket på grund av det faktum att nämnde Edling skriver allt material i huvudbandet, och att förnuftet säger att det finns ett klart skäl till det. Döm därför om min förvåning när Edling-experimentet Abstract Algebra är det som ljuder ur högtalarna.

Logiken är förstås uppenbar (även när man bortser från undermedvetna förväntningar). Helt enkelt i och med det faktum att bandmedlemmar inspirerar och färgar av sig på varandra. Om Candlemass har varit huvudsyssla under så lång tid, kommer en experimentell metalplatta vid sidan av att låta ungefär så här, oavsett vilka medlemmar som deltar. På samma sätt som Memento Mori lät som Candlemass korsat med King Diamond (vilket ju också var fallet).

Egentligen finns inte mycket att anmärka på Creozoth. Det är habil och välkomponerad hårdrock som alldeles säkert kommer att föräras fler besök i min stereo. Dock bara som uppvärmning till den betydligt mer potenta huvudakten. Men det var väl ingen som egentligen hade trott något annat heller.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Paragon - World Of Sin/Chalice Of Steel

[2005][Remedy]

Paragon är tysk powermetal som tysk powermetal borde definieras. Inget ont i Edguy och Freedom Call men detta är hårt, tungt, kraftfullt och sådär lagom elakt = powermetal. Det aktuella släppet är alltså en dubbel-CD med bandets första, respektive tredje platta samlade. Debuten ”World of Sin” lär vara ett samlarobjekt värt namnet så vad gäller den är en återutgivning högst motiverad. Varför man beslutat sig för att ”Chalice of Steel” ska medfölja kan väl däremot spekuleras i. Mer naturligt hade kanske varit att i så fall ta med första MCDn ”Into the Black” eller andra fullängdaren ”The Final Command” (som i stället släpps i par med varann i samma veva). Lite underlig ordning, för att vara tyskar och allt…

”World of Sin” (1995) är mer thrashig än vad vi är vanare vid från senare Paragon-plattor. Här hade heller inte Andreas Babuschkin ännu anslutit till mikrofonen, utan sången halshas av Kay Carstens. Carstens har en råare och alls inte lika välljudande stämma som sin efterträdare. Faktum är ändå att det funkar riktigt hyfsat. Det här är precis den där sanna, äkta, oförfinade debuten som så många äkta metallfans älskar att hylla med sina respektive favoritband. Den plattan som var bra innan bandet sålde sig och blev kommersiella, alltså. Bortsett från detta är ”World of Sin” definitivt värd detta andra liv. Det är en hoper slagkraftiga låtar vi serveras. Titelspåret har också gått att få som nyinspelad bonus på fjärde plattan ”Steelbound”. Vilken version man föredrar är nog en fråga om dagssmak, men en bra låt är det onekligen.

Det stentunga riffet i ”Beyond the Void” får en att undra… Det är fruktansvärt likt Sators ”We’re Right You’re Wrong”, som kom tre år tidigare. Frågan är om dalmasarnas mästerverk ”Headquake” nådde så långt som till Tyskland? Eller om de i sin tur har snott riffet från någon äldre klassiker som man borde känna till? Har du svaret på gåtan, maila mig! ”Beyond the Void” är i övrigt plattans höjdpunkt, mycket tack vare nämnda riff. Följande ”Thrill of the Kill” är väl snarast bottennappet (om man nu kan tala om ett sådant på en tämligen jämnstark platta). Primitiv vi-skriker-titeln-fyra-gånger-i-refrängen-thrash som inte var särskilt fräsch ens på 80-talet. ”No Hope For Live” är däremot en riktig krossare. Om man tar det för vad det är, en oförskönad debut, är ”World of Sin” riktigt bra. 8/10

Genom att stoppa CD två, det vill säga ”Chalice of Steel”, i spelaren flyttar vi oss framåt fyra år i tiden. Dessa har givetvis inte passerat obemärkt. Mest utmärkande är förstås att rösten man förknippar med Paragon, Andreas Babuschkins, är på plats. ”Dragon’s Flight” får väl beskrivas som tidstypisk powermetal, med alla de klyschor som ryms däri. ”Legions of Metal” är å andra sidan en tung och riffstark midtempomosare. Titelspåret går inte direkt av för släggor det heller. Speciellt glaskrossande är Babuschkins falsettjut i refrängen. ”Wheels of Eternity” med sina dryga sju minuter tangerar närmast doom. Under andra halvan av skivan får vi nöja oss med lite utfyllnad i form av ”Casting Shadows”, ”Burn at the Stake” och ”Journey Home”. Men Paragon besitter ändå en imponerande jämnhet som gör att även dessa är klart godkända. ”A.D. 2000” sällar sig tack vare sin tyngd och sina mäktiga körer till favoriterna. 8/10

Har du inte någon av dessa plattor är detta ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll. Saknar du bara ”World of Sin” kanske det är lite surt att det inte går att införskaffa ett renodlat examplar, men bättre än inget. Paragon seglar upp som min tyska powermetalfavorit i dessa dagar när Metalium sviktar.

David Bergström

Betyg: 8/10

Richard Andersson - The Ultimate Andersson Collection

[2005][Metal Heaven]

Vem borde erhålla titeln ”Sveriges grymmaste keyboard-shredder” ? Jens Johansson? Fel fel fel! Svaret är naturligtvis Richard Andersson, den flyhänte virtuosen med konstellationer som Majestic och Time Requiem på sitt samvete. För att sammanfatta sin karriär bjuds man här på en samling noga utvalda stycken från hans cirka sex år gamla karriär. För att höja intresset för skivan är samtliga spår nyinspelade och med andra musiker är originalen. Uppgiften att töja på stämbanden har tilldelats Göran Edman, som medverkat i allsköns melodiska rockband genom åren, t.ex. Madison, Street Talk och gitarrtrakterarna Yngwie och John Norums ensembler, för att nämna några.

Låtmaterialet domineras något av verken från Majestic, och anledningarna till detta är flera men de främsta handlar om att dessa inspelningar kantades av problem såsom brister i det musikaliska framförandet, såväl som halvtaskig produktion, vilken nu är av fräschare och uppdaterad sort.

Att Edman är en ytterst kompetent sångare är inget jag bestrider, men däremot är han mina öron mer hård rock (notera särskrivningen) än metal, vilket visar sig här då låtarna i och med hans medverkan fått sig en aningen mesig touch. Detta märks allra mest i Space Odysseys låt ”Emposium” där den ursprungliga versionen åtnjöt Patrick Johanssons (Astral Doors, Wuthering Heights) medverkan. Att jämföra deras röster är för mig som att jämföra ett stort rytande lejon med en ynklig mjauande kattunge. Förutom sången stör jag mig även något på vissa av insatserna från Magnus Nilsson, gitarristen tillika vapendragaren från Space Odyssey,. Somliga solon låter förvånansvärt nog lite hafsiga. Har de stressats fram eller?

Sett enbart till låtarnas kvalitet är detta nära perfektion inom genren neoklassik hårdrock och samtliga spår är verkligen suveräna. Betyget för dessa hade enkelt blivit en nia. Att de bara är tio till antalet är dock svagt när skivan tituleras som den ultimata samlingen. Valet att bara inkludera en enda låt från Space Odysseys diskografi ställer jag mig också tveksam till. Köpvärdheten är alltså i mitt tycke inte sådär grymt hög. Visst, är Anderssons musik främmande för dig funkar väl plattan hyggligt som inkörsport, men mitt råd är att istället införskaffa någon av de gamla skivorna, dra upp volymen och lira luft-keyboard tills fingrarna domnar.

Martin Pelin

Betyg: 7/10

Face Down - The Will To Power

[2005][Black Lodge]

Wow! Precis som förra årets demo lät påskina, är dagens version av Face Down överlägset det gäng som släppte plattorna ”Mindfield” och ”The Twisted Rule The Wicked” under 90-talet. Förutom det mest uppenbara, d v s att åren med Haunted har givit Marcos röst ett helt nytt uttryck, så låter musiken i samtliga avseenden bättre. För att inte säga brutalare!

”The Will To Power” smiskar upp majoriteten av dagens samlade metal-ondingar med vänsterhanden. Lite på samma sätt som Slayer fortfarande har förmågan att läxa upp sina yngre adepter med jämna mellanrum. Å andra sidan känns det som om Face Down har framtiden för sig, medan Slayer förmodligen har släppt sina vassaste album. Uppriktigheten i det som levereras (från båda banden) gör att det hela känns angeläget och går att ta på fullaste allvar. Känslan som infinner sig när Face Down spänner sina audiovisuella muskler, är lika påtaglig som en snöslaskstorm i t-shirt och Converse-sneakers.

I stort går det inte att plocka ut en dålig låt på plattan, något som var desto lättare på föregångarna.”The Will To Power” piskar jävla arsle precis hela tiden! Jag kan egentligen bara komma på ett svenskt band som kan mäta sig med Face Downs brutalitet idag - Dismember. Ett band som Face Down i allra högsta grad har närmat sig ljudmässigt i och med detta släpp. Om föregångarna lät Fear Factory och Machine Head är detta snarare en smutsig tillbakablick mot tidig Sunlightproddad Stockholmsdöd.

Avslutningsvis; Face Down och Haunted har igenting förutom Marco Aro gemensamt. Men där Haunteds senaste släpp är något av en besvikelse, infriar ”The Will To Power” alla förväntningar med råge. Håller Stockholm på att ta tillbaka tronen som metallens huvudstad?

Martin Lee

Betyg: 9/10

Biohazard - Means To An End

[2005][SPV]

När ”State Of The World Address” kom 1994 skakades hela hardcorescenen i grundvalarna. Direktheten i kombination med en riktigt fet produktion tog såväl bandet som genren till en helt ny popularitetsnivå. Titelspåret och MTV-hiten ”How It Is” var stående inslag på, Stockholms då dominerande rockklubb, Chromes spellista och det är tveklöst en platta som står sig stark än idag.

Därefter har det känts som om det mesta har gått en aning på tomgång. Det som var genredefinierande och banbrytande 1994, har därefter kommit att bli en ständig upprepning. Tyvärr är det precis samma sak denna gång. Inte sämre, men heller inte nämnvärt bättre. Kanske skulle man kunna drista sig till att ”Means To An End” ligger något närmare ”State Of The World Address” än plattorna däremellan. Det innebär å andra sidan bara ett cementerande av en fet ljudbild och möjligtvis en trovärdig inställning.

På pluskontot kan det ändå noteras att Biohazard fortfarande vet hur man skriver fläskiga hardcorelåtar, och live lär det funka ypperligt. Du som diggar bandet lär därför inte bli besviken den här gången heller. Är du dock på besök i Brooklynghettot för första gången, rekommenderas ”State Of The World Address” som inkörsport.

Martin Lee

Betyg: 6/10

Thyrfing - Farsotstider

[2005][Regain]

Odin och hans krigare står handfallna. Den skitige, missanpassade alfahannen Thomas Väänänen och dennes kumpaner har lämnat Valhalls gyllene grindar bakom sig. Framför deras hatfyllda ögon spelar en värld dränkt i misär. Den betonghårda inledningen "Far Åt Helvete" visar ett Thyrfing rejält på hugget och sätter klart ribban högt för vad som komma skall.

De dödliga behöver dock inte oroa sig. Den femte given - "Farsotstider" - andas multnande löv och brinnade eldar. Det är hårt, vackert, tungt och alldeles, alldeles underbart. Thyrfing har smort in sig i blod, riffat fram ett par våldsamma melodier och knåpat ihop en lyrik som kan skrämma slag på gemene man.

Låtmaterialet är i det närmaste perfekt sånär som på de talande partierna vilka undertecknad tyvärr finner mer irriterande än engagerande. Produktionen, som Henrik Edenhed står för (Kent, Lambretta), passar bandet som svärdet i den läderklädda slidan. Fansen till de råbarkade stockholmarna lär tjuta av glädje när de hör låtar som "Elddagjämning", "Baldersbålet" och "Tiden läker intet". Det gör n ä s t a n jag i alla fall.

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Fat Nancy - Pure American Muscle, Baby

[2005][Perris]

Circus Of Power släppte debuten med samma namn 1988. Låten ”Motor” från samma platta snurrade en del på MTV och bandet kom att jämföras med band som The Four Horsemen. Sista plattan kom 1993 och vad manskapet haft för sig sedan dess är lite oklart.

Sångaren Alex Mitchells Fat Nancy tar i princip vid där förra gruppen kastade in handduken. Med en attitydstinn blandning av punk, sleaze och tidigt sjuttiotal i stil med Captain Beyond och Cactus, blir resultatet precis så spretigt som det verkar. Likt ett covergäng kastar sig bandet ogenerat mellan årtionden och genregränser utan att blinka. Ibland funkar det, ibland inte alls.

Punkigt ösiga öppningen ”Dance Little Suzie” är fullkomligt lysande och hade lätt platsat på ett ”partyblandband”. Även andra spåret ”Hot Lottie”, som starkt påminner om tidigare nämnda The Four Horsemen, funkar utmärkt. I ”Just Another Mother” tar man sen ett rejält skutt bakåt i tiden. Det låter helt okej, men som sagt inte helt sammanhållet. Doors-plankningen ”Secret Love” är mest förvirrande medan ”Children Of The Midnight Sun” bara är usel. Sen blir det sleazepunk á la Supersuckers i och med störtsköna ”99 Pounds Of Soul”. ”Candy Cane Girl” är en trist Doors-ljudande ballad som enbart känns tradig….…Så där fortsätter det. Mästerliga toppar varvas med dalar så djupa att man nästan blir förbannad.

Får en känsla av detta skulle sitta som en smäck live dock. Om inte annat för att skräplåtarna är perfekta som pisspauser. Och vore det inte för att de avslutande tre låtarna är så bra, skulle jag förmodligen välja att stanna kvar i den bakre baren. Nu måste jag bara fram till scenkanten och röja. Därför åker också betyget upp ett snäpp. Efter ytterligare tre öl kan du addera ytterligare en pinne.

Martin Lee

Betyg: 6/10

Astral Doors - Raiders Of The Ark

[2005][Locomotive]

Borlängesönernas Tony Martin-Sabbath möter Rainbow-Dio fungerar alldeles utmärkt, så en ny ep välkomnas väl med öppna armar, eller? Låt mig ta det från början. Tidigare i år förlöste Astral Doors sitt andra barn - "Evil Is Forever". Skivan levde klart upp till föregångaren, tillika debutskivan "Of The Son And The Father" som säkert gav alla med en fabläss för nämnda klassiska band en ståtlig ståpäls för några minuter.

I väntan på nya plastbiten "Astralism" har bandet slängt ihop en ep för att stilla sina fans giriga öron och inget "nytt" under solen här inte. Den pinfärska "Raiders Of The Ark" för oss åter till Dio-landet och den outgivna trudelutten "Easy Rider, som på ett verkligen originellt sätt inleder med en brummande tvåhjuling, gungar men berör inte. De tre återstående spåren som utgör denna ep är gammal skåpmat från japanpressarna.

"Raiders Of The Ark" är för fans som inte är die-hard-fans, det duger men väntan på "Astralism" känns nu ännu längre.

Johan Karlsson

Betyg: 6/10

Dark Legions - Awakening Of The Legions

[2005][Demo]

När min vän MP för ett antal år sedan lade trumstockarna på hyllan och flyttade till lapphelvetet, gick mina drömmar om ett gemensamt band bokstavligt talat i kras. Här om året ringde han plötsligt och undrade om jag inte skulle ta och flytta efter; hans företag behövde nämligen ytterligare en skribent. Nu i efterhand förstår jag dock att min vän i själva verket ringde för att rekrytera bandmedlemmar.

Sedan dess har M bytt namn till Legion och slagit sig samman med två onda herrar vars ursprung är höljt i dunkel. Tillsammans är de Dark Legions; ett primitivt thrash metal-kollektiv med influenser som Venom, Bathory, Celtic Frost och Possessed. Ljudmässigt påminner de dock snarare om death metal-gängen från Stockholm i 90-talets början. Inget fel i det visserligen, det är rent av befriande med en riktigt skitig ljudbild. Däremot hade jag gärna hört mer av de starka refränger som kännetecknade förebilderna.

Jag får en känsla av att demon kom aningen för tidigt för sitt eget bästa (eller 15 år för sent, beroende på hur man ser det). Därmed inte sagt att ”Awakening Of The Legions” är något hafsverk. Tvärtom känns demon väldigt ärlig i hela sitt utförande, vilket helt klart tilltalar en gammal nostalgiker som undertecknad. Men för ett skivkontrakt (om det nu är något att eftersträva idag) krävs kort och gott starkare låtar.

Efter att ha hört två låtar från kommande demon, inspelade på Nordic Rage Metal Festival i november, kan jag trots allt konstatera att det går åt rätt håll. Inte minst adderandet av en framträdande bas (vilket helt verkar saknas på ”Awakening Of The Legions”) gör stor skillnad. Konstigt nog är denna liveupptagning dessutom överlägsen rent ljudtekniskt.

Dark Legions levererar helvetesmetal att supa till i någon polares källare. Med eller utan sällskap. True mayhemic fuck grunts from the rotting woods of Norrbotten.

Martin Lee

Betyg: 3/5

Crotchduster – Big Fat Box Of Shit

[2005][Earache]

Band som har humorn som koncept, och som oftast låter de humoristiska texterna och koncepten gå före den musikaliska kvalitén brukar inte vara så uppskattade bland recensenter eller folk i allmänhet. När man ser namnet och omslaget kan man lätt ana att det är ännu ett amerikanskt porngrind-band som förlöjligar sig och som kunde gjort något bättre med sitt liv.

Men sanningen är att Crotchduster är ett band som man inte riktigt kan placera i någon direkt genré, jag skulle isåfall namnge den ”pubertal humoristisk allroundmetal”. För Crotchduster är en blandning mellan så många olika genrés att man nästan tappar bort sig. Ena sekunden kan de låta som Rhapsody, andra sekunden Linkin Park och den tredje som Dream Theater. Tesen att musik som bygger på humor oftast är kasst musikaliskt stämmer inte in på Crotchduster, tvärtom så är musikerna oerhört tighta och produktionen är klanderfri.

Bandet i sig består av Slippery Jim, Fornicus ”Fuckmouth” McFlappy och Cain. Den sistnämnda är inte bara en hund(!), utan även bandets producent. Deras inspiration kommer b.la. annat från band som Circus of Inginuity, Flap Jacksons Greatest Hits, Turn Around Bitch, The Ass Itchers, Facebox, Cockgoblin etc(forsök hitta nått med dessa band om ni kan). Alla låtar på denna platta är olika, men man hör att de flesta har hårdrocksbotten. T.ex. ”Stars Ingenious Cooter” som skall vara live där, men man hör tydligt att publiken är pålagd i efterhand. En annan skön låt är ”Mammal Sauce”, som är ett sju minuter långt mycket underhållande epos där man kan höra pojkband, daft punk, en manskör, power metal och mycket mer, denna låten summerar Crotchduster på ett bra sätt.

Crotchduster funkar definitivt som partymusik med ett sådär lagom antal pubertala inslag, men är man en alltför seriös person som tar musik på fullt allvar, rekommenderar jag icke denna skiva. För er med absurd könshumor och som tar viss musik med en nypa salt, är detta en riktig rökare.

Olof Carlstein

Betyg: 8/10

Siebenbürgen - Darker Designs & Images

[2005][Napalm]

Siebenbürgen släpper i och med ”Darker Designs & Images” sitt femte album. Och jag måste säga att mina förväntningar (eller bristen därav) hamnar rejält på skam, vid denna min första bekantskap med bandet.

Det första spontana intrycket är ett stort frågetecken. Kan man göra så här? Alltså blanda black metal med klassisk heavy metal à la Accept och Maiden. Det känns nästan som om musiken och sångaren inte hör ihop, att de skulle ha större framgång var och en på sitt håll, och att plattan förmodligen var en rätt dum idé som spårade ur.

Sedan plötsligt, i fjärde låten ”A Crimson Coronation”, skrider Kicki Höijertz till verket. En änglalik uppenbarelse som blir en helande länk mellan de itu fallna bitarna. Och i nästföljande låt ”Skuggor” bjuds vi på plattans mest minnesvärda stund med en refräng som är precis helt fantastisk. Kommer, hur sjukt det än låter, att tänka på gamla pop-gruppen Nina Letar Ufo. Inte särskilt black metal om man säger så. Jag kan riktigt se framför mig hur det ondskefulla ”community” som brukar kalla sig ”true”, river sitt hår likt matadoren i Ferdinand.

I ”Born Under A Black Sun” har Kicki en lite mer nedtonad roll vilket tyvärr direkt avspeglar sig på resultatet i negativ riktning. ”Of Blood And Magic” är någon form av uptempo-nummer och försök till mer klassisk black metal och funkar bara marginellt bättre än plattans splittrade inledning. ”Harvest For The Devil” är det sista vi hör av ängla-Kicki innan plattan rundas av med ett småtrist spår i kategorin Cradle Of Filth-light samt ett piono-outro.

”Darker Designs & Images” är en rätt konstig platta som blandar fantastiska skapelser med rena magplask. Medelbetyget 5 speglar denna potpurri av intryck rätt väl.

Martin Lee

Betyg: 5/10

Marduk - Plague Angel

[2005][Regain]

Nästan ett år har gått sedan den här plattan hittade ut i skivbutikerna. Strax därefter fick trummisen Emil Dragutinovic armen avslagen med ett basebollträ, varför i stort sett hela turnén för att promota detta släpp fick skjutas på framtiden.

Nu är bandet hur som helst ute på vägarna igen och jag har svårt att tro att detta avbräck egentligen har någon större betydelse för Marduks popularitet. Snarare tvärtom kanske. När man väl möter publiken har ju ”Plague Angel” fått snurra ett antal varv i CD-spelare världen över, och suget borde således vara större än någonsin. Men framförallt skriver jag detta av två skäl. Dels därför att plattan bjuder på en helt ny line-up i och med återkomsten av basisten Devo Andersson samt vokalistbytet till Mortuus. Dels därför att ”Plague Angel” är det starkaste material bandet fräst ur sig på väldigt länge.

Egentligen har jag väl inte varit så värst begeistrad över Marduks förehavanden de senaste åren. Insåg när jag tittade på DVDn ”Funeral Marches And Warchants” att sångaren Legion i själva verket var rätt påfrestande. Därför blir Mortuus ankomst desto mer välkommen. Det är som om hela attityden är en annan. Sannolikt har det också påverkat Morgans låtskrivande i positiv (nåja) riktning, då plattan som helhet känns inspirerad på ett sätt som jag saknat ända sedan ”Opus Nocturne”.

Marduk har ju, för att utveckla det hela, inte direkt gjort sig ett namn som nyansernas band. Men är det något som ”Plague Angel” utstrålar så är det just variation och låtar som sticker ut. ÷ppningen med ”The Hangman Of Prague” och ”Throne Of Rats” dånar på precis som man är van vid, medan redan tredje spåret ”Seven Angels, Seven Trumpets” för tankarna till Bathorys glansdagar runt ”Under The Sign Of The Black Mark”. Sen blir det fullt pisk i två låtar igen innan suggestiva ”Perish In Flames” mal ned mitt innanmäte med total blytyngd.

Resten av plattan är ändå, bortsett från mellanspelet ”Deathmarch”, välbekant satansmangel enligt traditionellt recept. Dock med den för plattan genomgående höga svansföringen vad gäller låtsnickrande. Varenda riff och taktbyte sitter stenhårt i betongväggen redan vid första genomlyssningen.

Ett imponerande styrkebesked av ett band som jag faktiskt var på väg att räkna ut.

Martin Lee

Betyg: 8/10

The Storyteller - Underworld

[2005][Black Lodge]

Det var sannerligen på tiden! Man slås inte bara av att Gävleborna äntligen lyckats skaffa ett snyggt omslag till nya plattan, till skillnad från de skruttfula kreationer som pryder tidigare alster - Grabbarna verkar dessutom fått en musikalisk vitamininjektion och presterar sin mest levande metall sedan debuten sköljde in med power-metalvågen.

Den självbetitlade uppkomlingen blev en uppskattad kavalkad av starka låtar när den dök upp vid millennieskiftet. Enkla, men högoktaniga höghastighetsmonster blandades med smäktande äkta ballader, vilka alla besatt mördande träffsäkra refränger. Folkmusiktouchen doftade friskt och influenserna från tyskmetallen glänste klart. Att man med sångaren L-G Persson fångat en säregen, känslofull röst gjorde att man faktiskt helt kunde ha överseende med den katastrofala lyriken, vars misshandlade klyschor förmodligen knäckt vilken tapper sagoberättare som helst. När uppföljaren ”Crossroad” prånglades ut erfor man omedelbart att låtarna till mångt och mycket var svagare versioner av första plattans stoff, med undantag av den lysande titellåten som höll hoppet vid liv. När än tröttare ”Tales of a Holy Quest” dök upp året därpå hade bandet fått se sig själva omåkta och förpassade till genrens b-liga. Med fjärde plattan på väg till skivhandeln har man lyckligtvis vänt kappan efter vinden och bestämt sig för att återskapa spelglädjen från forna tider!

Nu är man alltså tillbaka i sagornas värld, bland såväl bortbytingar som den lömske Näcken. Smilbanden skjuter i höjden under explosioner som ”Eyes of the Dead”, vars Running Wild-plagiat känns helt i sin ordning, eller flåshurtiga ”Watcher In Deep”. Det är rakare, tyngre och svängigare utan att tappa vare sig klassiskt Hammerfall-hoande eller fränt galoppkomp. Mörkare episoder som ”Changeling” och ”Underworld” öppnar sedan upp ytterligare ett dolt fack i Storytellers skattkista. Hoppet glimtar senare till i förstämda naturhyllningen ”Your time has come”, ett folkinspirerat fyrverkeri utav stämsång som nosar på ”Chant of the Thieves”-klass och avslutande Mötorhead-covern ”Ace of Spades” känns som praktsmocka även i detta bands tappning. Albumet är genomsyrat av vitalitet och underhållande kompositioner, även om de absoluta topparna låter vänta på sig. ”Underworld” är ironiskt nog en ljusglimt av ett band som börjat famla djupare in mörkret…

Jacob ”Jacobi” Holmström

Betyg: 7/10

Dew-Scented - Issue IV

[2005][Nuclear Blast]

Till min stora bedrövelse missade jag Nevermore-spelningen på Klubben i Stockholm senast. Och något som retar mig extra mycket är att inga mindre än mina favorittyskar Dew-Scented stod för uppvärmningen. Fan också!

Min första bekantskap med bandet skedde i och med förra brutalsläppet ”Impact” som mycket rättmätigt håvade in toppbetyg i metalpress över hela vår kontinent. Nya plattan lär knappast tas emot sämre. Dew-Scented är, liksom The Hauted, snuskigt pålitliga när det gäller att leverera teknisk dödsinfluerad thrash. Kanske saknar de något av den tekniska briljans som paret Björler/Jensen gjort sig kända för, men attityden och drivet är helt i klass med Sveriges stolthet. Och kanske är (detta lär jag säkert bli idiotförklarad för) Morgoth-ljudande sångaren Leif Jensen rent av Peter Dolvings överman.

Måhända är inte ”Issue IV” lika direkt som föregångaren; ”Impact” hade ju en rent sugkoppsliknande effekt med omedelbar vidhäftningsförmåga. Däremot får jag en känsla av att senaste albumet kanske håller bättre i längden. Därmed inte sagt att detta är särskilt komplext eller avancerat. Tvärtom är det tämligen rakt ös i närheten av Testaments ”The Gathering” från början till slut. Eller nåja, avslutande Zeke-covern ”Evil Dead” är som väntat en ren hardcore-urladdning. Dessutom har jag rätt svårt för Kreator-ljudande ”In Defeat” som på något konstigt sätt bryter mot formeln med sitt (faktiskt) rätt banala grundriff.

Dew-Scented övertygar stort utan att nå riktigt ända fram. Det i sig är ett riktigt styrkebesked.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Torment - Tormentation

[2005][Remedy]

Torment är Tysklands svar på Motörhead. Man har rent av genomfört hyllningsspelningar som coverbandet Motörment. Sångaren och basisten Jörn XXX Rüter har till och med samma klassiska mikrofonpose som Lemmy. Trion låter (förstås) som en salig blandning av urthrash och lite punk. Framförallt är det väl Jörn XXX Rüters röst som drar åt punkhållet.

”Tormentation” spelades in i samband med bandets 20-årsjubiléum förra året. Det är en stark samling galopperande thrashpunk, innehållades hela 17 spår på sammanlagt 64 minuter. Valuta för pengarna alltså. Den finns dessutom som dubbel-CD med 18(!) bonuslåtar. Nu skulle man ju kunna tro att en dylik produktivitet, speciellt från ett band som annars varit ganska sparsamma med skivsläpp under den långa karriären, skulle medföra en och annan utfyllnad. Nu kan jag förvisso inte uttala mig om bonusskivan, men de 17 ordinarie spåren håller en anmärkningsvärt jämn nivå.

”New World Terror”, ”Tormentation”, ”Laws of the Street”, ”Politically Incorrect (And Damn Proud of It)”, och ”Not Dead Yet” är alla härliga bitar om man uppskattar ovan beskrivna sound. Det enda jag vänder mig starkast emot är ännu en cover på den vämjeliga låten ”Please Dont Touch”. Plattan avslutas med 52 ”bonusspår”, bestående av en i längden ganska störig upprepning av sista sekunderna på ”Heavy Metal Hooligans”. Lite kul första gången man lyssnar kanske, men inget för den som är van att trycka in en bunt plattor i CD-växlaren och låta den stå på.

David Bergström

Betyg: 8/10

Testament - Live In London

[2005][Spitfire]

Nuförtiden, när högkvalitativa konsertinspelningar sänds både på Internet och i konventionell radio mest hela tiden, känns liveplattor ruskigt omodernt. Vem förväntas egentligen köpa en liveplatta idag?

Testaments ”Live In London” är en upptagning från återföreningsspelningen i Englands huvudstad tidigare i år. Simultant med denna release släpps även exakt samma konsert på DVD inklusive intervjuer och backstage-material. Med detta i bakfickan blir det inledande resonemanget än mer relevant. Om man nu kan få samma musik, med lika bra (kanske till och med bättre) ljud plus bild och bonusmaterial; vem i hela världen är då köpare till CD-versionen?! Det enda logiska skulle vara rockers i U-länder där inte var och varannan invånare har DVD-spelare, alternativt lastbilschaffisar som måste ha ögonen på vägen.

Om man bortser från allt detta, vilket är principiellt svårt, så bjuder ”Live In London” på ett alldeles förträffligt innehåll. Liksom på remake-plattan från 2001 ”First Strike Still Deadly”, är ljudbilden kraftigt uppdaterad jämfört med låtarnas originalversioner. Framförallt är Chuck Billys röst, som har fått ett helt annat djup med åren, är ett rejält lyft. Och för att fortsätta jämförelsen är låtarna från de plattor som inte fick plats på ”First Strike Still Deadly” klart roligast. ”Electric Crown” och ”Let Go Of My World” från småtrista ”The Ritual” låter kanon här. Liksom ”Souls Of Black” från plattan med samma namn. Från ”Practice What You Preach” avverkas föredömliga versioner av titelspåret och ”Sins Of Omission”.

Sammanfattningsvis låter ”Live In London” fantastiskt. Men det får även DVDn förutsättas göra, varför det enda raka är att införskaffa den istället.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Helloween - The Keeper Of The Seven Keys
                    - The Legacy

[2005][Steamhammer]

Helloween, ett av de mest omtalade tyska banden i den snabba melodiösa skolan spottar ur sig en uppföljare till megahajpade "The Keeper Of The Seven Keys"-skivorna. Föregångaren till "The Legacy" var en sprudlande kaskad av spelglädje efter den skiva i bandets historia som förste gitarrist Michael Weikath avskyr mest - The Dark Ride. Albumet dvaldes i ett mörker där tunga hårda låtar fick samsas med Weikaths snabba ljusglimtar och då nämnda man hatade skivan älskade fansen denna styggelse.

Nästan två decennier sedan, när det var dags att släppa Keeper-skivorna, var det tänkt att det skulle bli en dubbelplatta. Ödet ville dock annorlunda och bandet fick kalla handen från skivbolaget. Nu med "The Keeper Of The Seven Keys - The Legacy" har de äntligen fått tillåtelse att förverkliga sin barndomsdröm. Men allvarligt talat, denna gång har de tagit sig vatten över huvudet. Med en rad tempoväxlingar, flyhänta solon, en Deris som sjunger bättre än någonsin och gästspel av undersköna primadonnan Candice Night, vältrar sig skivan i en överdådighet som konstellationen inte till fullo behärskar och det enda som är representativt för 80-talets milstolpar, är titeln samt fragmenteringen i början av storslagna "Occasion Avenue".

Musikaliskt seglar bandet på de ovanskvrivna Deris-skivorna översköljda av "Better Than Raw"-vågor. Suveränt proddat som alltid men så här mycket har inte låtmaterialet haltat sedan just nämnda album. Episka (nästan) fjortonminutaren "King For A Thousand Years" imponerar och avslutande "My Life For One More Day" får läpparna att dra sig uppåt något men power metallens pionjärer (som det ungefär stod i pressreleasen) kan prestera mycket mer än så här. Att ens jämföra med "Keys"-skivorna är lönlöst men de borde ju åtminstone slå "Chamelon"! Fråga: När kommer nästa "The Dark Ride"?

Johan Karlsson

Betyg: 6/10

Deep Purple - Rapture Of The Deep

[2005][Edel]

Är ”Rapture of the Deep” ett legendariskt bands gloriösa återkomst till rockens elitdivision, eller ett gäng föredettingars enkelbiljett till ålderdomshemmet? Låt mig kungöra min uppfattning. ”Bananas”, purplarnas förra vax, var i mitt tycke ett rätt trevlig historia, som dock hade sina brister. Musikaliskt har man nu inte gjort någon helomvändning, utan trampar oförtrutret vidare på föregångarens stig. Låtar som svängiga ”Back to Back” och ”Money Talks” är av bandets klassiskt snitt, medan ”Wrong Man” överraskar med ett i Purple-mått mätt tungt unisont riffande av Airey och Morse. Den förstnämnde har verkligen vuxit in i sin roll som den perfekta ersättaren till klaviaturens mästare Jon Lord, och äntligen kan jag förlåta honom för hans hemska, fjant-solo på ”Spotlight Kid”(Rainbow-skivan ”Difficult to Cure”). Stundom kan jag dock tycka att dennes insatser på skivan är lite väl högt mixade, jag vill gärna höra Morse gitarrklinkande också! Du kan säkert gissa att texten i ”MTV” kretsar kring den numera pratsångsinfekterade musikkanalen, men jag anar även en visst mått bitterhet över att kvalitativ hårdrock (de själva…?) ej har något utrymme där.

I stillsamma balladen ”Clearly Quite Absurd” visar Gillan upp en mjuk och känslosam sida som passar denne bättre än de mer ansträngda sångpartierna som finns på de snabbare spåren. Lättsamma, småbluesiga ”Don´t Let Go” och kraftfulla uptempodängan ”Kiss Tomorrow Goodbye” tillhör favoriterna, två av få låtar som håller hela vägen. Problemet med många av de andra är att efter en lovande vers kommer refrängen som sänker hela låten, eller vice versa. Riktigt synd. Om man vill jämföra med "Bananas" kommer ”Rapture of the Deep” bara en liten bit efter, kvalitetsmässigt. låtarna är aningen mindre polerade och (väldigt, väldigt)lite hårdare.

Det ojämna låtmaterialet till trots, hamnar betyget på en sjua. En sjua som visserligen är så svag att den ständigt skulle åka på storstryk av de flesta andra sjuorna, t.o.m. känna sig hotad av de biffigaste sexorna, men likväl en sjua.

Martin Pelin

Betyg: 7/10

Andralls - Inner Trauma

[2005][Mausoleum]

Andralls har stämplat fasthrash på sin platta och det har jag inget att invända mot. Brasilianarna har klara likheter med sina landsmän i Sepultura. ”Fear Is My Ally” mullrar igång som ett galopperande åskväder. Sen trampas det på utan att man egentligen reagerar förrän det är en sekunds paus mellan låt fyra och fem. Jag har inget emot lite snabbt och brutalt mangel i sig, det bara har en tendens att bli lite tjatigt i längden när låtarna hamnar för mycket i skymundan. Aggressiviteten och energin kan man inte klaga på däremot. Andralls är både arga och testosteronstinna.

Trumljudet är maffigt, vilket är mycket positivt. Sångaren Alex Coelho kanske har en lite väl ythes growlröst. Lite mer magarbete här hade kanske piffat upp det hela. På det hela taget är det en ganska skön platta. ”Awake and Dead” har ett riktigt schysst galoppriff, som lockar nackmuskeln ur sin dvala. Men låt för låt är det annars inget speciellt att rapportera om. Det är en ljudmassa för den som vill rensa skallen, helt enkelt.

David Bergström

Betyg: 6/10

Thy Majestie – Jeanne D ’Arc

[2005][Scarlet]

En konceptplatta med melodiös italiensk powermetal. Behöver man säga mer för att graden av originalitet ska framgå med önskvärd tydlighet? Som titeln vittnar om handlar det om Frankrikes kanske kändaste historiska dam, krigarprinsessan Jeanne D ’Arc. Tyvärr var det väl betydligt mer stake i Jeanne än i musiken som nu tillägnas henne, om man säger så. Det är episkt och innehåller en del snygga arrangemang med orkester och körer. Men låtarna i sig är för lättviktiga för att leva upp till alla pråliga påhäng. Melodierna är överlag snygga, men det där lilla extra ansiktslyftet saknas. Ett och annat riktigt snyggt gitarrsolo skall läggas på den positiva sidan. Giuseppe Bondis synt som ligger ödesmättad i bakgrunden är nästan det hårdaste inslaget, vilket talar sitt tydliga språk.

”…For Orleans” gäckar mig till envishetens gräns. Förutom att introt har tydliga Nightwish-tendenser är det något bekant över versen, men vad? Efter mycket grubblande kommer jag fram till att man har man lyckats med en något okonventionell (och troligtvis helt omedveten) låtstöld. Versen är nämligen väldigt lik refrängen på Irlands Eurovision Song Contest-vinnare från 1996, Eimear Quinns ”The Voice”. Men jag får inte frid med denna upptäckt. Jag vet att det är något mer som ligger i bakhuvudet. Till slut lossnar det och upp dyker polletten. På den står det ”The Dragon Lies Bleeding” från Hammerfalls debut. ”…For Orleans” tillhör därmed å andra sidan de låtarna man minns mest.

Starkaste spåret är annars pampiga och ödesstinna ”Time to Die”, som också dras med den snyggaste refrängen. Nämnas bör också den avslutande kronan på detta episka verk, ”The Trial”. Ett habilt verk, men inget som lär leva upp till huvudpersonens legend.

David Bergström

Betyg: 6/10

[2005][Black Lodge]

När Gemini Fives debutalbum kom härom året, hårdlanserades den med en cover på 80-tals-transorna Dead Or Alives gamla örhänge ”You Spin Me Round (Like A Record)”. Det tilltaget gjorde att jag rätt snabbt avfärdade rockklubbsmogulen, tillika Jekyll And Hyde basisten, Stefan Molanders nya band som ett visuellt skräpgäng utan egna vettiga låtar.

Utan att ännu ha hört något från nämnda platta, kan jag redan nu säga att denna arrogans (från min sida) nu känns lite skämmig. Nya ”Black Anthem” visar nämligen på rent fenomenalt låtskrivande mellan varven och jag har svårt att tro att föregångaren befinner sig på en helt annan planhalva. Visserligen har jag hört sägas att ”Babylon Rockets” är en rätt traditionell sleaze-platta, vilket om det stämmer, innebär att man här har flyttat fram positionerna en hel del. Det är väl också vad som rent allmänt har sagts om ”Black Anthem”; att det är en något mörkare platta än debuten. Men om detta vet jag som sagt nada.

Vad jag däremot vet är att det var länge sedan jag blev så glatt överraskad av ett gäng som jag på förhand hade dömt ut. Öppningstrippeln ”Flesh For Fantasy”, ”When The Body Speaks” och ”Bring On The Monkey” är lika fantastiskt övertygande som egensinnig. Tänk 80-tals-sleaze med en kraftig kulör av Marilyn Manson och sorgligt underskattade Thåström-projektet Peace Love And Pitbulls som referenser.

Därpå följer tre spår som jag antar bidrar rejält till det mörker som det talats om. Framförallt titelspåret bär tydliga drag av Paradise Lost kring ”One Second”. Hur det låter? Sådär allvarligt talat. Gemini Five gör sig bäst som modern sleaze-hybrid, vilket lyckligtvis åter manifesteras under plattans andra hälft. Riffet i ”Insane Is Sane” har läskigt sköna drag av Velvet Revolver, medan ”Second II None” och ”Sinners Parade” för tankarna till Johnny Jetsons Queer For Girls.

Avslutande ”Silent Night” kan möjligtvis också sorteras in under den mörkare kategorin, vilket tyvärr innebär en lite trist avrundning. De starka låtarna är dock så pass bra att de väger upp helheten. Gemini Five känns, trots medlemmarnas ålder, som ett av de mest framåtsträvande banden inom sleaze-genren idag. Upptäck och överraskas.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Eternal Oath - Wither

[2005][Black Lodge]

Eternal Oath bildades redan 1991. Då var man ett, för tiden så typiskt, renodlat death metal-band. Sedan dess har man gått i en alltmer goth-orienterad riktning där huvudinfluenserna stavas Paradise Lost (känns det igen?). 2001-års skapligt omsusade ”Righteous” innehöll också en cover på nämnda britters ”Eternal”. Därefter kursade förra skivbolaget Pulverized och bandet tvingades se sig om efter en ny hemvist.

Årets Black Lodge-släpp är en naturlig fortsättning på bandets utveckling och bjuder väl inte på några egentliga överraskningar. Däremot en stor dos mycket välkomponerade stycken dödsgoth. Och det är inte alls så förutsägbart som det kanske låter. Tvärtom. ”Wither” är ett album som växer rejält för varje genomlyssning. Mycket tack vare dynamiken mellan det rena harmoniska och det brutalt tunga. Det är också detta som tydligast ger Eternal Oath en fördel mot dagens Paradise Lost. För där sistnämnda orkester alltmer har gått ned sig i någon sorts jämntjockt Depeche Mode-gytter, håller svenskarna hela tiden intresset vid liv med sina ”humörsvängningar”

Det kan ändå vara värt att påpeka att ”Wither” är en rätt krävande platta som knappast sitter vid första lyssningen. Och det är väl lite symptomatiskt för en genre som bygger på djupsinne och (emellanåt) rätt vaga kontraster. Samtidigt gör detta att de band som har låtmaterialet sticker ut desto mer. Med det sagt att Eternal Oath anno 2005 är bättre än flertalet. Jag tycker mig också på ”Wither” skönja en lätt anstrykning av sentida Opeth, tydligast manifesterat i plattans höjdpunkt ”In Despair Of My Sins”. Mer av detta och betyget skulle ha åkt upp ytterligare ett snäpp. En utmärkt platta för ruggiga höstkvällar.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Majestic Vanguard - Beyond The Moon

[2005][Metal Heaven]

Här snackar vi extremt lättsmält melodiös power metal. Majestic Vanguard får Sonata Arctica och Freedom Call att framstå som dödsmetall. Inramat av lite snyggt Nordman-sound får vi Stratovarius-kopian ”The Great Eternity” på ett välputsat silverfat. ”Emotions Of A Picture” låter inte som något speciellt för världen, innan vi kommer fram till refrängen. Den sätter sig som en fästing i knävecket. Sångaren Peter Sigfridsson har för övrigt en röst som är som skapt för musiken. Johan Abelsons gitarr är sannerligen inte heller helt förtappad.

De snygga melodierna fortsätter att travas på varandra. ”Tears In Neverland” håller synnerligen acceptabel kvalitet i sitt slag. ”I Don’t Wanna Be An Actor” går dock långt över gränsen för vad som snarare är schlagerpop än hårdrock. Inte desto mindre med en riktigt potent refräng. Ungefär detsamma gäller för ”Take Me Home”. Svaga punkten är kanske att ”Mysic Eye” inte riktigt håller som episk avslutare. Den blir lite segdragen efterhand under sina dryga åtta minuter.

Efter att ha dragit igenom plattan ett par gånger kan man bara konstatera att låtmaterialet är genomgående mycket starkt och hållfast. Soundet må vara glättigt, men man blir glad, inte frustrerad som annars är en inte sällan upplevd utgång i den övermelodiösa skolan. Det var först när jag grävde vidare i min research som det gick upp för mig att Majestic Vanguard proklamerar ett kristet budskap. (Såklart är det den kristna hårdrockens svar på Bert Karlsson – Christian Rivel – som har hittat killarna.) Det kanske förklarar den själsliga frid som musiken skänker.

David Bergström

Betyg: 8/10

Fighting Warriors – Dextera Dei: The Tale of Iarus

[2005][EG pubbliche Relazioni]

Musikbranschen är en plats som svämmar över av allehanda styggelser vilket till slut resulterar i mättade marknader och en trött publik som sneglar åt ett annat håll. Man vill gärna höra något innovativt, spännande och nyskapande – något som bryter mönstret. Vad italienarna Fighting Warriors försöker uppnå och tillföra power metal-genren är en lika berättigad fråga som behöver TV 3 en ny dokusåpa? Smaka bara på det kolossalt klyschiga bandnamnet, intellektuellt som en påse nötter - på svenska hade gruppen hetat Krigande krigare! Åtta år efter genrens boom, år med hundratals band som haglat ner över Europa, bestämmer sig de här jepparna för att lira in en demo och testa lyckan. Too late guys…

Dextera Dei är lika välkommen som fågelinfluensan, lika nyskapande som röda dalahästar, lika spännande som ett avsnitt ”Glamour”. Smittat av den italienska avarten kan man erinra sig att grupper som Beholder, Oratory, Domine, Rhapsody visst har gjort det många gånger förr och många resor bättre. Nog för att Fighting Warriors är relativt ensamma om de sega tristessframkallande lugna mellanpartierna, men det finns det å andra sidan anledning till.

Annars är det ett par episka kompositioner dränkta av keyboardmattor med uppehåll för att en ringa lakonisk berättarröst, av samma kaliber som torterade öron på Rhapsodys tidiga plattor, ska få spela över å det grövsta. Hyggligt skickliga instrumentalister tar i så de spricker till en undermålig produktion, tradiga hockeykörs-refränger utan sting, lyrik som kan få de mest härdade öron att blöda och en vokalissa som svagt påminner om en mycket bräcklig Amy Lee (Evanescense) sammanfattar därefter Sagan om Iarus som kortsiktig underhållning för genrens minst krävande fans.

Jacob "Jacobi" Holmström

Betyg: 2/10

Lee Z - Shadowland

[2005][Escapi]

Från trallmetallen och ölkorvarnas härliga rike kommer ordrocksorkestern Lee Z. Om jag nämner band som Spock´s Beard och Vanden Plas vet du förmodligen i vilket fack de befinner sig.

Under första genomlyssningen vidgades min mun otaliga gånger, men som vanligt blev det fullt lyssningsbart efter några fler varv i spelaren. Vad jag tycker de lyckas med är att skapa en skön atmosfär, vilket man till stor del kan tacka det utmärkta och smakfulla trakterandet av keyboard för. Låtmaterialet är dock lite väl släpigt och strömlinjeformat för att gripa tag och uppmuntra lyssnaren till att återigen trycka på play-knappen efter att tonerna från trista instrumentallåten ”Peaceful Lake” ebbat ut. Detta hindrar dock inte ”Shadowland” från att glimma till vid några tidpunkter, som i det variationsrika titelspåret, den 80-talsdoftande lättsamma "Troublemaker", och den kraftfulla och sköna balladen "Cold Days".

Med lite mer ös och hastighet hade plattan säkerligen kunnat vandra uppåt i betygsskalan, men som det är nu känns ”Shadowand” utan nämnvärda funderingar som en helgjuten… sexa.

Martin Pelin

Betyg: 6/10

The Vision Bleak - Carpathia – A Dramatic Poem

[2005][Prophecy]

Vid en första genomlyssning var jag på vippen att avfärda tvåmansprojektet The Vision Bleak som en ren Cradle Of Filth-kopia. De två öppningsspåren är förvillande lika något som de brittiska vampyrrockarna hade kunnat prestera. Bortsett från en viktig och avgörande detalj: Istället för Dani Filths gallskrikande, ligger sången snarare åt mer klassisk goth i rakt nedstigande led från Sisters Of Mercy (dock utan Andrew Eldrichs’ förförande djup). Kommer även att tänka på Stillborns Kari Hokkanen som i hög grad bidrog till att göra debuten ”Necrospirituals” till en eftersökt klassiker.

Efter öppningen förflyttar man fokus en aning och drar ned på Cradle-tempot till förmån för mer genomgående tyngd. Och just Stillborn-referenserna gör sig i allt högre grad påminda. Om det är en tillfällighet låter jag dock vara osagt. Kanske är också en jämförelse med Moonspell på sin plats men är egentligen inte riktigt rättvis, för där portugiserna trillar dit på forcerade pretentioner, balanserar The Vison Bleak elegant fram på precis rätt sida om kanten.

Att i korthet beskriva ”Carpathia – A Dramatic Poem” låter sig inte riktigt göras. I synnerhet inte som mitt promoex helt saknar de texter som kronologiskt bygger berättelsen om affärsmannen som ärver ett gods i Carpathia. Om historieberättandet håller King Diamond-klass kan jag därför inte svara på. Däremot går jag personligen i god för en otroligt intressant musikalisk resa som närmast kan beskrivas som en dramatisk och komplex hybrid mellan goth, doom och ren metal. Lite som Therion faktiskt, men ändå på ett helt eget sätt.

Hoppas nu att lilla Prophecy har resurserna ge detta unika släpp den marknadsföring det förtjänar. ”Carpathia – A Dramatic Poem” riskerar annars att glömmas bort i skivhyllorna och det är den på tok för bra för.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Born From Pain - In Love With The End

[2005][Metal Blade]

Jag är rätt förtjust i den här moderna typen av hardcore-metal-hybrid. Nya band som Hatebreed och Terror har tveklöst tagit scenen framåt på ett föredömligt sätt. Vill minnas att jag även gav senaste Agnostic Front ett rätt hyfsat betyg, även om jag fortfarande håller den betydligt punkigare debuten som oöverträffad.

Born From Pain kommer från Holland tror jag – åtminstone har bandmedlemmarnas namn den klangen. Fast egentligen skulle de nog innerst inne ha valt en uppväxt på New Yorks gator. Och det är ett jäkla problem. Det blir lite löjligt på samma sätt som när det springer runt en massa kids med amerikansk fotbolls-merch. utan att ens förstå reglerna. Själva essensen för hardcorescenen är äkthet och verkliga motiv.

Kanske har jag fel. Teoretiskt sett finns det ju inget som säger att uppväxten i ett holländskt getto på något vis skulle vara enklare än i Brooklyn. Men bara det faktum att jag betvivlar det hela tyder på ett grundläggande fel. Born From Pain tar (bokstavligt talat) i så att de nästan spricker. Resultatet blir en känsla av förstoppning som är rent fysiskt jobbig. När Cro-Mags ärliga driv fungerar som ett förlösande utlopp för aggressioner, får detta mig mest att vilja öppna fönstret för att släppa in frisk luft.

Jag har verkligen försökt att gilla detta och efter ett antal genomlyssningar framstår åtminstone delar av musiken som helt okej. Men när Che Snelting öppnar truten och pressar på med hela magen blir det bara för mycket. En direkt hälsorisk för dig med högt blodtryck.

Martin Lee

Betyg: 3/10

Nocturnal Rites - Grand Illusion

[2005][Century Media]

Med de heroiska albumsläppen "Tales Of Mystery And Imagination" och "The Sacred Talisman", kom Nocturnal Rites att omfamnas varmt av de redan frälsta power metalfansen. I en tid då black och döds regerade metallscenen förpassades bandet till en liten, liten klyfta i tiden och när väl Hammerfall banade väg för den snabba ,melodiska musiken fick de äntligen lite av det cred de skulle ha haft från början.Sånger om kungar, ringar och andra fantasirelaterade ämnen var den vitamininjektion kraftmetallsfolket ville ha.

Ex- Gotham City-vokalisten Anders Zackrisson sjöng med känsla, inlevelse och en väldigt karakteristisk röst. Anders lämnade dock in sin avskedsansökan efter sistnämnda platta och spekulationerna om vem som skulle ta över hans tron gick varma i folkmun. Tidningarna skrev vilt om vem som skulle ersätta 80-tals-stjärnan och på presskonferencen inför världens metallledare (fniss) stod det klart. In i hans byxor trädde den raspröstade Umeåpågen Jonny Lindqvist, och om Anders hade en något tam röst spädde inte Jonny på stämbanden.

Efterföljande "Afterlife" blev en succe och det visade sig att orkestern hade funnit en värdig ersättare. Men det var inte bara bandets röst som hade påverkats av bytet. Musiken var betydligt hårdare, tyngre, grövre och produktionen var maffigare. Utvecklingen fortsatte med albumen "Shadowland" samt "New World Messiah" och musikinriktiningen vandrade långsamt bort från kraftmetallens numera djupt intrampade stig.

"Grand IIlusion" är plastbiten som tar Umeåborna från power till heavy och den som en gång endast har hört en låt som "When Fire Comes To Ice" skulle aldrig i sina vildaste tankar kunna föreställa sig att det var samma band. Nya given är fullproppad av starka refränger men dubbelkaggarna och låtarna om en fjärran tid är längre bort än vanligtvis. Nu behöver ju dessbättre inte detta vara till något sämre men den som vill ha sin riddarmetall serverad varm får nog räkna med en ganska kylig maträtt. Vi andra som tar dagen som den kommer kan gott glädjas åt bandets framsteg.

Nocturnal Rites anno 2005 är hårdare, mer balanserade och soundet överlag låter mer moget. Huruvida de kommer fortsätta på detta spår är det ett fåtal som vet men så länge de levererar det de ska fortsätter förhppningsvis publiken att köpa deras plattor. Jag själv lägger nöjt till ännu en suberb skiva från "Norrlands guld" i skivsamlingen.

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Exodus - Shovel Headed Kill Machine

[2005][Nuclear Blast]

När Paul Baloff återförenades för andra gången med sina forna bandkamrater inför ”Thrash Of The Titans” 2001, var det nog många som hoppades på en permanent lösning. Det mesta talade också för att det skulle bli så. Exodus gav sig ut på en längre turné och började i samma veva skriva nytt material. Men redan den 2:a februari 2002 kom dråpslaget när Paul Baloff drabbades av en dödlig stroke.

Gary Holt var dock fast besluten att låta bandet leva vidare och ringde in Steve Souza för ytterligare en återförening. Ett rätt logiskt beslut men i grunden en besvikelse för alla oss som hade hoppats på en värdig uppföljare till debuten ”Bonded By Blood”. Vän av ordning påpekar säkert att Steve Souza faktiskt var medlem i bandet under storhetstiden med bland annat MTV-hiten ”Toxic Waltz” på meritlistan. Men faktum kvartstår; Sauza lyckades aldrig överglänsa Baloffs ursinne på debuten.

På förra årets comeback överraskade dock Souza med en helt nyfunnen aggressivitet i rösten, vilket starkt bidrog till att ”Tempo Of The Damned” placerade sig högt på årsbästalistor världen över. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över hur ”Tempo…” hade låtit med Baloff på sång. Det är ingen styv gissning att Holt i huvudsak skrev plattan med originalsångaren i åtanke och att nödlösningen Souza helt enkelt ”tvingades” ändra tonläge.

När nu ”Shovel Headed Kill Machine” landar i skivbutikerna har inte bara den nygamle sångaren fått stryka på foten, utan Gary Holt mönstrar i stort sett en helt ny uppställning. Bassisten Jack Gibson är visserligen kvar men både Tom Hunting och Rick Hunolt har av olika (mer eller mindre suspekta) anledningar också fått maka på sig. Här har båda lagdelarna förstärkts med synnerligen välkända Paul Bostaph (Forbidden, Slayer) och Lee Altus (Heathen), så här har väl osäkerhetsfaktorn varit rätt låg. Det stora frågetecknet gällde om det fanns någon som alls var värdig att lyfta micken i detta legendariska band (även om jag själv hade vissa funderingar på Vio-Lence Sean Killian)?

Enter Rob Dukes! En hittills helt okänd förmåga som på ett nästan osannolikt sätt tar vid där Paul Baloff sjöng sin sista ton. Det är högst tveksamt om Gary Holt hade kunnat hitta en lämpligare ersättare. Rob Dukes verkar ha förstått exakt vad som krävs (vilket är närmast oändligt svårt att uppnå) och kastat sig handlöst in i sitt nya liv.

”Shovel Headed Kill Machine” är absolut ingen ny ”Bonded By Blood” men lik förbannat det närmaste man kan komma en värdig uppföljare. I dagens nostalgiscen är det nog tyvärr tveksamt om plattan får det mottagande den förtjänar. Hoppas att jag har fel dock. ”Shovel Headed Kill Machine” överträffar lätt föregångaren och svämmar över av högklassig thrash. ”Deathamphetamine”, ”Now Thy Death Day Come” och ”44 Magnum Opus” skulle ha platsat på vilken Bay Area-platta som helst 1986. Men framförallt överrumplar Rob Dukes med en attityd och ett framförande som jag inte trodde var möjligt. Paul Baloff ler i sin himmel.

Martin Lee

Betyg: 9/10

Udo - Mission X

[2005][AFM]

Efter en rejäl nytändning på de två senaste plattorna, ”Man and Machine” och ”Thunderball”, kanske rentav de två bästa U.D.O.-plattorna i hela katalogen, var förväntningarna höga på ”Mission No. X”. Tyvärr präglas ”X” av halvtrötta klyschor, upprepningar och allmän tomgång. Herr Dirkschneider med vänner är förstås pålitliga till max. Man avviker inte en tum från det klassiska Accept-arvet. Visst har man producerat en och annan experimentell låt genom åren, men alla plattor har som helhet varit gjutna i samma form. Det är förstås en trygghet, men riskerar samtidigt att bli en fälla. Den dagen, dagen ”X”…, då låtarna inte håller riktigt samma kvalitet som brukligt, skiner det igenom så mycket tydligare om man direkt kan jämföra dem med tidigare föregångare.

Som sig bör om man kan sin U.D.O. inleder titelspåret. ”Mission No. X” lider av en rent ut sagt trött refräng. Det vanliga Udo-klöset saknas. ”24/7” är väl en skaplig standard-U.D.O.-låt. Varken mer eller mindre egentligen. Riffen är bekanta och refrängen är lätt återanvänd. Texten om hur dedikerade bandet är till sitt metal-kall är väl också lite väl klyschig. ”Mean Streets” är riktigt seg i versen, lite ”Generation Clash”-varning, men refrängen tillhör de starkare på plattan. ”Primecrime On Primetime” är den typiska lite tyngre midtempolåten, med en refräng som påminner om ”Fistful Of Anger”. ”Eye of the Eagle” är den obligatoriska balladen. Den är inte lika stark som förra plattans ”Blind Eyes”, men tillhör ändå de bättre låtarna på ”X”.

Plattan varvas sedan mellan snabba låtar och kompositioner i övre midtempo. ”Shell Shock Fever” är en stänkare med en alltför simpel refräng för att riktigt lyfta. ”Stone Hard” sänker tempot aningen igen. Tillhör väl de bättre spåren, utan att riktigt fästa. ”Breaking Down the Borders” snabbar upp igen. Återigen håller inte riktigt refrängen. ”Cry Soldier Cry" är ballad nummer två och den framkallar inga glädjetårar i alla fall. Varför det var nödvändigt med en ny version av ”Way of Life” från ”No Limits” kan man ju undra. En ganska slätstruken låt det också, även om den skruvats upp en aning här. ”Mad For Crazy” är väl i trettonde timmen den bästa av de snabbare låtarna. Promoskivan är tyvärr kraftigt kortad och låtarna ”fejdar” in i varandra. Det gör att en viss felmarginal måste räknas in i bedömningen. En sak är dock säker. Udo sjunger lika grymt som alltid, trots att det ryktas om att han slutat röka. Totalt sett är detta ytterligare en i raden av tyska besvikelser under året. U.D.O. är i gott sällskap av Masterplan, Running Wild och Metalium…

David Bergström

Betyg: 5/10

Highland Glory - Forever Endeavour

[2005][Century Media]

Bit mig näsan om det inte är sant! Jag trodde att undrens tid var förbi, men norska Highland Glory lyckas med det som helt enkelt inte ska gå. Att spela relativt traditionell power metal av samma typ som Helloween och Stratovarius skapat, vilket genererat en grotesk bunt kloner, och ändå göra det såpass intressant och vitalt att man nästan faller omkull under första genomlyssningen är inget mindre än bragd!

”Forever Endeavor” är Highland Glorys uppföljare till debuten ”From the Cradle to the Brave”, en plastbit som togs emot med en hel del lovord. Vårt dystra grannland i väst hade äntligen fått plats för en mer traditionell metalgrupp bland all black och goth, en grupp som övertygat Massacre Records om att det finns hopp för den överbefolkade genren. Men det går inte smussla med att nyckeln till Highland Glorys bravad heter Jan Thore Grefstad. Frontmannens formidabla pipa är en hybrid av Daniel Heimans (ex-Lost Horizon, Heed) magnifika skriande och Thomas Rettkes (Heavens Gate) riviga skönsång. Samtidigt är norrbaggens stämma lysande även under mer avslappnade former, något som är få metalsångare förunnat. Det är ingen slump att gitarrvirtouen Ronnie Le Tekro (TNT) just roffat åt sig denna karl när det vankas soloprojekt.

Det är inte bara power metal som influerat dessa herrar till stordåd. Högländarnas gitarrspel doftar 80-tals Gary Moore lång väg, särskilt i riviga ”Mindgame Masquerade”, och även en fläskig dos Iron Maiden är inbakad i musicerandet. Norrmännen bjuder in oss i eskapistiska utflykter såsom ”Edge of Time”, öppningsspåret "Spirit of Salvation" och dess episka ordsnirklande opposition, den avslutande "Demon of Damnation". Däremellan vältrar vi oss in i högländernas svårmod och stolthet med krutpaket som tunga "Surreality" eller "Break the Silence", varvat med höghastighetsprojektilen och tillika titelspåret "Forever Endeavor". Powerballaden "Sacrifice" får inte heller åsidosättas, en duett som kan vara det bästa genren skådat sedan Avantasias "Farewell". Att låtarna "Somewhere" och "Real Life" inte håller samma höga klass låtskrivarmässigt sett kan ursäktas med att Grefstads formidabla stämma skapar rysningar av välbehag när han slår på det högre registret.

Jodå, superlativen haglar och det är sannerligen inte oförtjänt. ”Forever Endeavor” kommer garanterat att vara med att kämpa mot Sabaton, Gamma Ray och Savage Circus när årets starkaste melodiska metal-album ska summeras! Tips: Försök gärna få tag i den limiterade versionen med tre bonus-covers när ni köper plattan, för ni missar väl inte denna lyxkilt nu?

Jacob Holmström

Betyg: 8/10

Novak - Forever Endeavour

[2005][MTM]

Andreas Novak är kanske inte ”känd från” men ändå lär nog en del minnas honom från Fame Factory. När han nu släpper sin debutplatta så är det inte direkt den musik som brukar komma därifrån som gäller även om den lugna Westcoast-inspirerade AOR som bjuds på här säkert skulle kunna funka även i sådana sammanhang. Vissa saker hänger dock kvar från Fame Factory, låten "Save Me" har figurerat i programmet och en av låtarna på skivan är en duett med Martina Edoff som också hon var deltagare i programmet.

Den här skivans material kan dock till största delen härledas till bandet Mind’s Eye där Andreas och hans huvudsaklige låtskrivarpartner Daniel Flores figurerat ihop tidigare. Tillsammans och med hjälp av en del utomstående låtskrivare har de fått ihop en hygglig samling låtar som absolut fungerar men tyvärr inte riktigt fäster eller engagerar. En ordlek som titel är också det irriterande men det hade gått att bortse från, detta om inte även ännu en låt, "Extreme Fakeover", hade innehållt en lika fånig dito i titeln. Två blir bara för mycket. Musikaliskt kan det närmast beskrivas som soft AOR med en lite för svag sångare.

Skivan öppnar starkt med "Nowhere To Run" som är en riktigt bra låt men intresset minskar låt efter låt därefter. En tillfällig uppryckning kommer med titelspåret "Forever Endeavour" men sen är det tillbaka till massan av hyfsade låtar. En skaplig skiva som hade behövt ännu ett snäpp bättre låtar och personligen hade jag gärna velat ha lite mer kraft i sången.

Magnus Nilsson

Betyg: 5/10

Hate Eternal - I, Monarch

[2005][Earache]

Jag ska med en gång erkänna att jag inte var så särdeles imponerad av Hate Eternals förra giv ”King Of All Kings”. En bidragande orsak kan möjligtvis vara att jag helt enkelt inte givit plattan den tid den kräver. För det bör verkligen poängteras; Hate Eternal är en krävande orkester.

För dig som inte vet, så är hjärnan bakom Hate Eternal en viss Erik Rutan. Mest känd är han nog fortfarande för att ha assisterat Trey Azagthoth på Morbid Angel-albumen ”Domination” och ”Gateways To Annihilation”. Men på senare tid har han även erbjudit sina studiokunskaper åt band i den hårdare skolan och stod senast för mixningen av In Battles ”Welcome To The Battlefield”.

Det som gör Hate Eternal en aning svårtillgängliga är framförallt den höga tekniska nivån. Samt att det går in i helskotta snabbt mest hela tiden. Detta i kombination gör att det där ”svänget” som bl a kännetecknar David Vincent-släppen med Morbid Angel nästan saknas helt. Å andra sidan; har man en epileptiker som Derek Roddy (förmodligen en av världens snabbaste trummisar) på pallen, så är kanske allt annat en omöjlighet.

Ändå är det svårt att komma ifrån att bandet briljerar som mest när det vågar sänka tempot en aning. Titelspåret är exempelvis en riktig godbit. Liksom tredje spåret ”The Victorious Reign” med sitt udda trumkomp. Jag är även larvigt förtjust i ”To Know Our Enemies”, kanske främst för att den låter jäkligt udda.

Sammanfattningsvis är min andra dust med Hate Eternal ett rejält fall framåt. ”I, Monarch” har tilldelats ovanligt mycket tid i min stereo (vilket förmodligen är en förutsättning) och jag ska ärligt säga att plattan fortfarande växer. Klart är att ”King Of All Kings” nu ska få en ny chans.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Primal Fear - Seven Seals

[2005][Nuclear Blast]

Rytmfläskiga skvadronen Primal Fear låter återigen sin Judas Priest-metall ljuda över gatorna och där "förra given "Devil's Ground" nog får ses som en skavank i gruppens historia reser sig "Seven Seals" som ett kraftigt rödglödgat järnspett ur underjorden. Riffen är lika täta som ett bambufält och av den tidigare uttalade vägen om att bandet skulle ändra stil både musik - och imagemässigt märks inget av. Den enda skillnaden på "Seven Seals" gentemot de tidigare plastbitarna är det flitiga användandet av keyboards som draperar ljudbilden smaksamt - men det kan väl knappast var det som de menade?

Ralf Scheepers (ex-Tyran Pace, Gamma Ray) sköter som vanligt sitt jobb med bravur och hans ackompanjemang med fyrsträngstrakteraren Mat Sinner (Sinner) i spetsen fullbordar den bild följet har målat upp ända sedan den självbetitlade debuten hamnade på skivdiskarna - rak och kompromisslös heavy metal.

Från inledande "Angel In Black"-liknande "Demons And Angels" till nackvänliga "In Memory" visar de sannerligen var örnen ska flyga (heh). Iced Earth-mustiga "Carniwar", power metalaktiga "All For One", hypersnabba "Evil Spell", old school-rockiga "The Immortal Ones", tunga samt solovänliga "Diabolus" och pampiga "Seven Seals" är alla gedigna trudelutter som får en att dra på smilbanden. Den låt som får undertecknads hjärta att banka hårdast är dock Sinner-covern - "Question Of Honour" - vilken till och med tangerar originalet. Välrenommerade monsterproducenten Charlie Baurfeind gör som vanligt ett fläckfritt arbete och hade vi haft möjligheten att sätta "8.5" är det sannerligen det betyg denna skivan skulle få. Tillsammans med "Nuclear Fire" (1998) bandets Magnum Opus.

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Cathedral - The Garden Of Unearthly Delights

[2005][Earache]

Med undantag för vissa enstaka låtar, har det på senare år känts lite som om Cathedral tappat stinget alltsedan groovemonstret ”Caravan Beyond Redemption” 1998. Och visst har sanningens timme slagit när man nu skrivit på för Europas största metalbolag. Det är nu eller aldrig, upp till bevis.

Kanske har skivbolagsbytet och den tillfälliga brytningen med bassisten Leo Smee fått bandet att ta sig i kragen. Cathedral låter på ”The Garden Of Unearthly Delights” vitalare än på väldigt många år.

Inledande ”Tree Of Life And Death” är i sig ett litet mästerverk som tumlar runt, berör och leker med alla sinnen på ett sätt som jag inte trodde bandet var kapabla till längre. Ett inledande suggestivt gung som plötsligt accelererar, för att några sekunder senare sjunka ned i ren ”lyssna-genom-kudden-doom”. Och så tempoökningen igen. Fantastiskt.

”North Berwick Witch Trials” tar vid där ”Hopkins (The Witchfinder General)” slutade såväl tematiskt som musikaliskt. Ett medryckande grundriff och melodi ackompanjerat av Lee Dorrians karaktäristiska släpsång. Och inte minst en otroligt snygg brygga signerad Gaz Jennings.

”Upon Azrael’s Wings” får betraktas som en ren hyllning till Celtic Frost kring ”To Mega Therion”, och är så satans tung att kraven på Tom Warriors utlovade comeback-platta redan blivit orimliga.

Fjärde spåret ”Corpsecycle” är med sitt nästan popiga groove plattans ”Midnight Mountain”, med en refräng som för tankarna till det kärleksfulla 70-talet. Men framförallt består den av, inte bara ett utan två, stick som skickar rysningar av välbehag utmed ryggen. Att ”slösa” så med fläsket är inget annat än ett rent styrkebesked. Cathedral har helt enkelt råd att ”bjuda flott”.

”Fields Of Zagara” är ett behagligt akustiskt mellanspel på knappt två minuter innan hela helvetet brakar lös i ”Oro The Manslayer”. En brutalt svängig up-tempo-låt som faktiskt för tankarna till senaste Candlemass (minus Messiah så klart). Mer metal än normalt med andra ord.

”Beneath A Funeral Sun” är även den en svängig sak som nästan kan kategoriseras in i samma fack som sentida Entombed. Ända tills barnkörerna kommer och man plötsligt kastas tillbaka rätt in i Alice Coopers 70-tal och sedan vidare till Black Sabbaths domäner. Splittrat? Javisst, men det funkar trots det utmärkt!

Så kommer då ”The Garden”; det omtalade 27-minuters eposet med kvinnokörer, violiner och mörka stämningseskapader om vart annat. Förmodligen skulle det gå att skriva en recension enbart om detta stycke. Men jag lämnar det hela därhän och konstaterar att detta är den mest krävande delen på en annars förvånande lättillgänglig platta.

Avslutande ”Proga-Europa” är en sån där jobbig ljudlek som är helt tyst i fem minuter för att sedan följas av någon sorts mer eller mindre osammanhängande 1-minuts jam session. Känns lite som ett sätt att väcka lyssnare som somnat till ”The Garden”.

Som slutkläm för dig som ögnade igenom denna långa recension, så är detta (som helhet betraktat) Cathedrals klart intressantaste släpp sedan mästerverket ”Carnival Bizarre”. Förhoppningsvis får de nu med Nuclear Blasts hjälp den framgång och belöning de väntat på i alla dessa år.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Divine Empire - Method Of Execution

[2005][Century Media]

Fjärde plattan från brutaldödingarna Divine Empire. Personligen har jag väl aldrig riktigt varit något stort fan av den mest sanna musik ur denna genre. Jag kan väl inte påstå att Divine Empire har frälst mig i det avseendet. Visst kommer det lugnare, mer melodiösa partier här och där, insprängt i allt mangel. Men som helhet är det för massivt och profillöst för att tilltala mig en längre stund. Men när jag klarat mig fram till spår sex kommer ett underbart stillsamt instrumentalt stycke med stråkar och akustisk gitarr, ”Prelude to the Storm”. Ett behövligt andrum. Sen kan ni förstås alla gissa vad som väntar. Om det var brutaldöds innan blir det total smatterkavalkad nu. Men överraskande nog innehåller ”Storm of Hatred” också några av plattans mer melodiösa partier. På det hela taget en mycket bra och dynamisk sekvens i albumet. Tyvärr återgår skapelsen sedan till en ganska platt massa av ljud.

Även om de flesta låtar klockar in under fyra minuter känns det på tok för mycket med 16 spår. Den andra halvan blir till tämligen segdragen. När man luslyssnar kan man ändå inte annat än imponeras av frenesin i instrumenthanteringen. En ljudvägg av mangel kan ha sin tjusning förvisso, men i slutändan är det intressanta låtar som bygger en platta. Några skapliga riff här och där räcker inte för att blidka mig. Det här blir ytterligare en parantes i musikhistorien. Ett extra plus dock för att Jason Blanchowiczs vokala insats i ”Dungeon Mask” kan vara en av de absolut lägsta toner mitt öra uppfattat.

David Bergström

Betyg: 6/10

Hollowhead - The Burden Of Sorrow

[2004][demo][Officiell Hemsida

När man ser omslaget, smakar på namnet och titeln på denna demo får man osökt ganska gråa, tunga vibbar. Inte tunga i musikalisk mening, utan snarare jobbigt deppiga. Och visst, det är väl inte Freedom Call-muntert kanske, men ändå betydligt mer medryckande och trallvänligt än man kunde tro. Refrängen i inledande titelspåret är inte alls oäven.

Janne Näsström har en halvskaplig metalröst med register från skönsång till djup growl. Visst, det låter inte alltid helt tonrent, men hellre lite småbrister i det tekniska än en slätstruken monoton karaktär. I ”Hollow Head” blir det till och med lite rap. ”Blindfolded Innocence” startar lugnt i verserna och hårdnar till aningen i refrängerna. Med det avskalade arrangemanget blir den dock ganska tam, som episkt stycke betraktat.

Ljudet är överraskande fylligt och fläskigt. Inte modernt överslätat och inte heller true garageuselt. Trummorna är kanske i tamaste laget dock. Men räcker det här i längden, ut till de större jaktmarkerna? Här måste jag förhålla mig tveksam. Det där lilla extra saknas än så länge. Det funkar bra för stunden, men faller lika fort i glömska.

David Bergström

Betyg: 5/10

Prey - The Hunter

[2005][Mausoleum]

Det första som händer är att min thrashdiggande brorsa vaknar och vrålar att jag ska stänga av Gyllene Tider-plattan innan han kastar ut stereon. Det andra som händer är att farsan kommer hem från jobbet (ja, två minuter senare) och undrar varför Alcazar helt sonika blivit tillåtet i vårt kök? Men det är varken eller, för i själva verket är det svenska Prey som ekar mellan väggarna och som ni förstår så är Preys debutplatta inte hård som granit direkt…

Nu behöver ju inte metal vara särskilt hård för att vara bra, men trots mjukis-feelingen som råder kommer de här gentlemännen förmodligen falla in i power metal-facket i mångas tycken. Det kan bli en smula problematiskt under hösten då ett annat svenskt band, Persuader, återutgiver sitt debutalbum som även det döpts till ”The Hunter”. Den som väljer fel lär få sig en chock, för om Persuader nosar på thrashribban så dyker Prey ofta ner under AOR-ytan. Det är 80-tal, Europe och Treat som hägrar ibland de svängiga melodierna, och jag måste erkänna att hitpotentialen är kontinuerligt närvarande skivan igenom. Fläskiga introriff, drivande trummor och poppig keyboard är fint mixade med de klassiska rockackorden som låtarna baseras på. Försvaret bryts sakta men säkert ner och jag måste erkänna mig besegrad när refräng efter refräng envetet klistrar sig fast med superlim mellan öronen. Det här skulle med lätthet kunna vara en av årets bästa plattor, om inte…

…sångare Thomas Nyström lät så förbannat trött och oinspirerad! Meningen med att döpa en platta till ”The Hunter” är väl förmodligen att man hungrar efter ett mål, men mättare sångare är svårfunnen på våra jaktmarker. Hur man kan låta så trött på sitt debutalbum har säkerligen en förklaring i att det tagit 20 år (!!!) att prångla ut plattan i butiken. Jodå, Prey bildades redan 1985 så nog har man haft tid att vässa låtarna till perfektion, men vad hjälper det? Hade de här låtarna fyllt Europes comeback-pizza från förra året, så hade folk runtom i världen förätit sig på alla godsaker som dessa härbärgerar. Nu kommer plattan tyvärr mest bli ihågkommen som en ”duglig dammsamlare”. Fast jag vet ju i och för sig fortfarande inte hur jag ska bli kvitt refrängen till ”Forever in Heaven” som går på repeat i skallen just nu…

Jacob "Jacobi" Holmström

Betyg: 7/10

Gamma Ray - Majestic

[2005][Sanctuary]

Kungarna från Tyskland är tillbaka. Efter fyra års tystnad i studion ljuder återigen Kai´s stämma på ett nytt Gamma Ray-vax. Bandet har sedan debuten "Heading For Tomorrow" levererat förstklassiga låtpärlor och den skatt de besitter stjäl man inte i första taget - även om dess tillväxt kanske inte alltid har skett genom helt hederliga tillvägagångsätt.

Herr Hansen arbetade redan under tiden i Helloween som mästertjuv. Ett fåtal gånger har han även blivit upptäckt. Sorgligt nog har hans färdigheter blivit något av en kutym på så gott som varenda album med Gammastrålarna. Den nya given "Majestic" är inget undantag. Den slughet som märks tydligast är i sticket till "My Temple" samt inledningen i "Hell Is Thy Home".

"Majestic" fortsätter ungefär där "No World Order" slutade. Kulsprutesmattrande kaggar, 80-talsriffande och sublima melodier. "My Temple" öppnar starkt och följs av lika kraftfulla spår med en rad tempoväxlingar, sköna solon samt medryckande refränger. Texterna är här fullproppade med det där varma stället i underjorden och detta ger ju en sjysst övergång från den Illuminatiinfluerade lyriken från förra plattan. Kai Hansen verkar även utveckla sin röst hela tiden och på denna skivan låter den råare än tidigare, vilket välkomnas med öppna armar. Allt är dessvärre inte till det bättre. Konstellationen har dragit ned något på tempot och i och med den 70-talsinledande "Majesty" har följet troligtvis komponerat sin sämsta refräng någonsin. Det är segt. Rena rama doomen men utan en bra melodi.

Efterföljande "How Long" är däremot en jävligt njutbar skapelse som tillsammans med episka "Strange World" samt "Blood Religion", stabila "Carry... eh, "Fight" och Panterariffande "Condemned To Hell" står för plattans bästa spår. Produktionen på albumet är som vanligt kanon och det finns väl inte så mycket mer att tillägga. Förutom kanske, häng på låset den 23 september för djävulen!

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Usurper - Cryptobeast

[2005][Earache]

”Ha, ha, vilka töntar!” var det första jag tänkte när jag såg en bild på Usurper. Det är så klart ett ytligt förhållningssätt, men jag har alltid haft sjukt svårt för Manowar-aktiga band med metalkrigar-image. De är helt enkelt omöjliga att ta på allvar och tyvärr överskuggar ofta löjets skimmer själva musiken. Utgångsläget kunde således ha varit bättre för Usurper när ”Cryptobeast” gled in i min CD-spelare.

Konstigt nog möts jag inte av några klapprande hästhovar eller vikingavrål. Istället dundrar en furiös thrashkavalkad rätt ut i rummet och pulvriserar mina översittarfasoner på ett lika resolut som överraskande sätt.

Låttitlar som ”Kill For Metal” och ”Warriors Of Iron And Rust” må vara lökiga men när de framförs med sån självklar råhet som här, går det inte att värja sig hur gärna man än skulle önska. Det är ungefär som när du står lite för nära den ena högtalaren i en lite för liten konsertlokal. Å ena sidan vill du gå och ställa dig längre bak i lokalen, å andra sidan tänker du att hörseln redan är sabbad.

Efter tio låtars brutal tillrättavisning inser jag att Usurper aldrig skulle behöva någon image för att bevisa sig. Däremot kan de kosta på sig både självdistans och ironi. ”Cryptobeast” är, precis som innehållsdeklarationen utlovar, ett elakt jävla monster till platta. Skrattar först som skrattar sist.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Audiovision - The Calling

[2005][Rivel]

Narniasångaren Christian Rivel lever sannerligen för sitt kall, att producera så mycket kristen hårdrock som möjligt i jordelivet. På sitt eget bolag ger han nu ut ännu en platta med ett av de många sidoprojekten - Audiovision. Jag saknar direkt två komponenter. Först och främst riktig tyngd. Det här känns stundtals för lättviktigt, för poppigt, för att engagera. Det beror väl till största delen på produktionen, för låtarna har det i sig, men det kommer inte fram. Visst, det tänder till ibland, som i snabba ”Show Me the Way”.

Sen saknas de där riktiga fullträffarna i låtmaterialet, till största delen författat av bandets gitarrist Lars Chriss (även Lion’s Share). Efter en genomlyssning är det bara ett riff som fastnat, det i Sweet-covern ”Love Is Like Oxygen”. Refrängerna är också i anonymaste laget för att vara i den melodiösare metallskolan. Här och där sticker det ut, som i ”Evil or Divine”, men då är det också Narnias Carl-Johan Grimmark som ligger bakom den kompositionen. ”Read Between the Lines” är en snygg bombastisk halvballad som livas upp av en maffig kör och karaktäristiskt gitarrhanterande av en viss Mattias ”IA” Eklundh. Sen kräver det rejäl nötning innan resten sitter. Vid det laget har man nästan tröttnat en aning. Avslutande ”Colors” verkar inledningsvis som en mycket lovande ballad. Men när man efter en stund inser att låten är instrumental svalnar den kraftigt.

Christian Rivel själv är en utsökt sångare. Men det går inte att komma ifrån att han får ut mer av sin röst live än i studion. På platta blir det oftast just… platt! Inte samma karaktär som när han tar ut svängarna mer på scen. Nu verkar det kanske som om jag har sågat sönder Audiovision, men som helhet växer den tämligen jämnstarka plattan rejält efter några lyssningar. De påpekade bristerna kvarstår dock i viss grad. Det är ändå att anse som ett tryggt köp om man gillar Rivels tidigare prestationer. Nämnas bör också en imponerande samling gästmusiker: Bruce Kulick, Jeff Scott Soto, Mats Levén, Mic Michaeli, Thomas Vikström, IA Eklundh, Tony Franklin, Thomas Broman… för att droppa några namn ur listan.

David Bergström

Betyg: 7/10

Machine Men - Elegies

[2005][Century Media]

”Elegies” är ett album från vårt grannland i öst, som härmed ytterligare lyckas befästa sin ställning som en av världens största nationer inom hårdrock. För er som undrar över var de befinner sig soundmässigt, kan man göra det väldigt enkelt för sig och svara att de härjar i Iron Maidens melodiösa nejder. Det mesta som bandet presterar kan med enkelhet kopplas samman med NWOBHM-hjältarna, och i synnerhet deras två verk som de släppt sedan den välkomna deporteringen av Blaze Bailey. Bakom membranet finner vi en yngling vid namn Antony och ni kan säkert gissa att han påminner om Bruce Dickinson till rösten. En dos Tobias Sammet går även att skönja och de kraftiga vibratona står med andra ord som spön i backen.

Trots likheterna med tidigare nämnda Järnjungfru lyckas Machine Men undvika att blicka alltför mycket bakåt utan erbjuder ett fräscht ljudlandskap signerat välrenommerade Finnvox Studios( Edguy, Children Of Bodom med flera ). Gitarrernas fläskighet tillsammans med Antonys röst får mig osökt - men ej oväntat - att tänka på Dickinsonska vaxet ”Tyranny of Souls”.

Att Machine Men visar upp en stor potential råder det ingen tvekan om. Problemet ligger i en liten brist på egen identitet, men jämfört med (för övrigt även den utmärkta) debuten ”Scars & Wounds” har man åtminstone tagit ett kliv i rätt riktning. Och så var det dags för betyget. Beslutet om vilken siffra som skall stå längst ner har fått mig att tillbringa många nätter sömnlös, men genom att sätta en åtta hoppas jag att du kollar upp dessa finnars verk.

Martin Pelin

Betyg: 8/10

All Shall Perish - Hate.Malice.Revenge

[2005][Nuclear Blast]



Så fort du har en kortsnaggad sångare, blir skivbolag och recensenter osäkra på vilken etikett man ska sätta på bandet. Pantera blev därför tidigt kallade ”metalcore” trots att man i grunden var ett jäkligt habilt ”thrashband”. Detsamma gäller All Shall Perish. Har man en sångare som ser ut som ett skinhead måste man bara trycka dit en koppling till ”hardcore”. I sistnämnda fall är det nästan löjligt. All Shall Perish lirar modern ”death metal”, inget annat.

Men visst tjänar etiketterna ett syfte. Inte minst för att du som läser detta ska få ett hum om hur det låter. Och där stämmer Nuclear Blasts beskrivning hyfsat bra när man anger referenser som Cannibal Corpse och Malevolent Creation. ”Hate.Malice.Revenge” är precis som väldigt mycket annan dödsmetall från USA idag. Utgångsläget är Floridas tidiga 90-tals scen, produktionen är kristallklar och det är brutalt utav helvete från första till sista låten. Ingen stämsång eller annat tjafs, bara ren urkraft.

Det som skiljer All Shall Perish en aning från den stora grå massan är att man faktiskt kostar på sig att sänka tempot emellanåt, vilket ger de inbördes låtarna en aning karaktär. Den största behållningen är dock Matt Kuykendalls (uttala det den som kan) trumspel. Och kanske säger det en del om den här plattans tydligaste brist; avsaknaden av minnesvärda refränger och riff. Man har helt enkelt hört detta åtskilliga gånger förr. Det är dock tillräckligt bra för att hålla intresset vid liv till nästa släpp.

Martin Lee

Betyg: 6/10

Custard - Wheels Of Time

[2005][Mausoleum]



"Warning! Extreme über-power metal ahead - Non-dedicated listeners should stay far, far away!" står det... inte på etiketten till Custards tredje fullängdare, men det kanske det borde göra. Tyskarna späder nämligen på varje fördom mot power metal med råge och ger en ny dimension till epitetet "dussin-power". Hårdrocksdiggare som inte är vaccinerade mot originalitet bör illa kvickt vända öronen åt motsatt håll, för här ska det trampas kagge!

I Helloweens anda dundrar baskaggarna på i 200 knyck med samma outsinliga hänfördhet som Magnus Härenstams Jeapordy-entusiasm. Vokalisten Guido Brieke tragglar gång på gång med falsetten, aningen för ansträngt och vekt för att anses njutbart, och skulle med all säkerhet bli sågad itu av Idoljuryn. Melodierna är plagierade från alltifrån Gamma Ray till Dragonforce, vilket kanske inte i alla läger kan räknas till bandets fördel. Dubbla gitarrer lirar solon som tidigare ältats over and over and over again…

Summa summarum: Det här är inte bra. Det är med lätt rodnad på mina kinder jag erkänner att även förra skivan ”For My King” är i min besittning, införskaffad på klassiskt manér i butik. Då, år 2000, var Custard ett smått lovande tillskott i power metal-vågen, ett band som mest led av dålig produktion. Idag är det jag som lider. Custard anno 2005 är ungefär lika tilltalande som bromsränder i kalsongerna och ingen som inte varit infrusen i ett isblock de senaste 20 åren och missat allt vad melodisk metal heter kan finna något direkt spännande i detta. Det är inte komplett uselt, men det går inte att komma ifrån att den här plattan inte borde ha släppts idag. Allt det här har redan gjorts förut och det har gjorts bättre. Trist, men plattor som ”Wheels of Time” är sådant som ger genren dåligt rykte…

Jacob Jacobi Holmström

Betyg: 4/10

Crashdïet - Rest In Sleaze

[2005][Stockholm Records]

Dave Leppard, Martin Sweet, Peter London och Eric Young är fyra killar från Stockholm som har fått uppdraget att återingjuta sleazemetallen i folkets hjärtan. En brokig skara, en geting samt pistoler och rosor från Los Angeles är troligtvis ingredienser som har format grabbarna. Bandet har förmåga att skriva riktiga hitlåtar som "Riot In Everyone" - vilken har spelats flitigt på ZTV - men även rockiga rökare som "Straight Out Of Hell" och "Tikket". Det är medryckande, lagom hårt och helt klart en värdig uppvisning av genren. Tyvärr försvinner dock hårdheten markant i vissa refränger och då blir resultatet väldigt poppigt, i bästa fall kan en liknelse vid AOR gå att dras. Ett exempel på detta är "Out Of Line" och "It´s A Miracle".

Bandet har fått en enorm uppbackning reklammässigt - säg det band som är med i mobilreklamer? - och detta lär vara både positivt och negativt för konstellationen. Det finns nog många som blir nyfikna på följet och detta kan leda till ökad skivförsäljning. Den andra gruppen är de som redan är frälsta men som då kommer att uppfatta det som att bandet har sålt sig.

"Rest In Sleaze" består av tio stycken låtar av blandad karaktär som ligger runt treminutersstrecket. Hade samtliga varit av samma kaliber som de ovanstående tre högst upp, samt "Breakin' The Chainz" och "Queen Obscene/69 Shots", kunde plattan vara en framtida klassiker. Nu når den inte riktigt dit, men med en halvrå produktion, passande sångare och ett dugligt kompband kan man komma långt, åtminstone om orkestern kallar sig "Crashdïet".

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

Zeno - S/T

[2005][MTM]

Zenos debut är en älskvärd guldklimp för AOR-samlare. Inte minst för att den är svår att få tag på i vinylformat, utan även för att den ska vara orgasmiskt bra. Det är åtminstone vad undertecknad har fått för sig under en sejour på en välkänd festivals forum för några månader sedan. Zeno-skivan var ett hett samtalsämne och hyllades från både höger och vänster. Jag, som skribent tillika chefredaktör för den här blaskan, hade i samma veva fått hem en promo av just nämnda platta.

Albumet visade sig härstämma från mitten av 80-talet, närmare bestämt 1986, och versionen av "Zeno" som hade kommit med posten låg nu på mitt bord och glänste. Skivan som jag fick erhålla var en remix av den äldre varianten och med fem bonusspår. Allt jag hade läst om skivan tidigare gjorde att jag hade fått högt ställda förväntingar på plastbiten.

Feta keyboard melodier, lättsmälta riff, en fantastiskt klar produktion och en mästares stämband, fick mig för en stund att bli helt hänförd. Mina lågor av eld falnade dock efter en stund och jag började gäspa trött. "Okej, det här var väl okej, men mästerverk? Nja.", tänkte jag. Tiden gick och låtar som "Signs On The Sky", "Emergency" och "Eastern Sun" fastnade på min näthinna.

Nu har det gått flera månader sedan första gången "Zeno" nådde mina öron och alstret har växt en del. Förutom de tidigare nämnda spåren har även de avslutande trudelutterna "Heart On The Wing", "Circles Of Dawn" samt "Sent To Heaven" utkristalliserat sig som favoriter. Bonusspåren - The Making Of Zeno - som följer härnäst är riktigt upphetsande. AC/DC-doftande(!) "Don´t Count Me Out" är en riktig höjdare som i slutet förvandlas till en up-tempo sleazedänga. "Signs On The Sky (Earlier version) är snabbare, känns svettigare och är nog till och med bättre än originalet. "How Can I Now" visar prov på klassisk AOR med en mäktig körrefräng - aningen för smörigt för min del dock. "Don´t Tell The Wind (Earlier version) är även den lite kortare än originalet, halvtam är ett bra som passa, tyvärr. "Love Will Live (extanded 12" version)" är troligtvis det smörigaste på hela plattan, en riktig mysballad.

Som helhet fungerar Zeno ganska bra, ibland tenderar det att bli klibbigt och slätstruket, men helheten är ändå bra. "Zenology II" som kom några år efteråt är både snäppet hårdare och vassare.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

Six Feet Under - 13

[2005][Metal Blade]

Huruvida man föredrar sin Cannibal Corpse med Chris Barnes eller George Fisher är en smaksak (så klart). Men en sak är tydlig; när Barnes lämnade likkistan 1994, tog han med sig mycket av det groove som (hur konstigt det än kan låta) var så framträdande på kannibalernas plattor fram till och med "The Bleeding".

Och just groovet är det som allra tydligast skiljer Six Feet Under från flertalet idag aktiva death metal-konstellationer. Kanske är basfantomen Terry Butler (som bland annat spelade på Death-mästerverket "Leprosy" och likaledes ultrabrutala Massacre-klassikern "From BeyondÖ") en bidragande orsak. Måhända har även övriga veteraner i bandet med saken att göra? Egentligen skiter jag i vilket så länge det svänger. Och det gör det. Utav bara tusan!

Förutom svänget är "13" också begåvad med en ytterst skön produktion. Inget necroskit här inte, utan egentligen ren och skär thrashproduktion så som The Haunted hade velat ha det. Och apropå The Haunted så skulle sjätte spåret "Shadow Of The Reaper" lätt kunna misstas för ett spår av våra landsmän. Om det inte vore för herr Barnes då. Mannen med världens förmodligen mest utpräglade gurgelröst. Och det är väl egentligen det som Six Feet Under står och faller med. Fixar man inte röstläget spelar det nog ingen roll hur tekniskt begåvat låtmaterialet är i övrigt. Karln låter som en igenbeckad akvariepump, like it or not.

I like. Och befinner du dig på samma planhalva som jag finns det inga godtagbara skäl att hoppa över "13". Det är väl inte, som Barnes sade i någon intervju, någon "Reign In Blood" (just en jävla jämförelse) men väl Six Feet Unders starkaste släpp hittills. Låtar som "Deathklaat" och "Somewhere In The Darkness" är riktig elitklass på alla nivåer. Och även som helhet står sig "13" väldigt väl i konkurrensen. Det är faktiskt få dödsplattor som sitter så väl redan efter första genomlyssningen. En alltigenom lättlyssnad utgåva för oss hårdhudade.

Martin Lee

Betyg: 8/10

Divinefire - Glory Thy Name

[2005][Rivel Records]

Christian Rivel är en man med många järn i luften och bollar i elden. Mest känd är han väl alltjämnt som sångare i Narnia. Men ”vid sidan av” driver han sitt eget skivbolag Rivel Records, sjunger där i bland annat Audiovision, återförenar sitt gamla band Modest Attraction då och då och nu sitter jag här och lyssnar på ytterligare ett band med Rivel på sång, Divinefire. Med sig i just denna båten har han Jani Stefanovic, som sköter lite av det mesta i instrumentväg, förutom basen som Narnia- och Stormwind-medlemmen Andreas Olsson handhar.

Divinefire är dramatisk, lite symfonisk men ändå snabb och väldigt melodiös metal. Lite Children of Bodom med skönsång. För att jämföra med Rivels andra band känns melodierna och refrängerna igen från Audiovision och avsomnade Wisdom Call, men paketeringen i arrangemang och produktion är helt annorlunda. Synten är det mest framträdande instrumentet, vilket ger en lite elektronisk laddning som inte alltid känns helt hårdrocksmässig. Även trummorna känns stundtals programmerade, vilket inte hjälper upp äkthetskänslan. Överlag känns produktionen lite väl lättviktig för att aspirera på att stämplas som metal i den tyngre divisionen.

Styrkan ligger i stället i låtarna, som är snyggt arrangerade och har fästande melodier. Ni som kan er Rivel har förstås räknat ut att texterna är kristna. De är dock varken påträngande, fördömande eller huvudbankande, så även känsliga lyssnare kan lugnt inhandla Divinefire. Plattan inleder med snabba och ganska Rivel-typiska ”The World’s On Fire”. Tempot hänger i när ”Never Surrender” brakar loss. Här är dock körerna mer markanta, viket ger en mystisk powermetal i kyrkan-stämning.

”The Sign” är av det mer dramatiska midtemposlaget och bryter på det viset av lite snyggt när det som bäst behövs. Den Freedom Call-doftande refrängen är den starkaste på skivan. Bäst i helhet är episka och progressiva ”The Spirit”, en låt som skiftar ansikte och tempo utan att tappa i intensitet och röd tråd. Kanske är det lite i snålaste laget med sju låtar (plus intro och outro) men å andra sidan innebär det att vi slipper onödiga utfyllnader och bonusspår. Det här är en jämnstark och gedigen skapelse, med ett tydligt och ganska eget sound.

David Bergström

Betyg: 8/10

Darkane - Layers Of Lies

[2005][Nuclear Blast]

Det är lite Exodus över Darkane. Liksom legenderna från San Fransisco är det alltjämt debuten det talas om. Och i båda fallen är det en annan, av många saknad, person som står för sånginsatsen. För egen del tillhör jag definitivt skaran som hävdar att ”Bonded By Blood” förblir oöverträffad (det är förmodligen världens genom tiderna bästa thrash-platta vi talar om).

Att säga något annat än att Paul Baloff var mannen bakom ”BBB”s unika brutalitet är som att svära i kyrkan. Men efter att ha hört efterträdaren Sauzas insats på ”Tempo Of The Damned” är jag inte lika säker. Frågan är om inte vilken sångare som helst hade nått kultstatus med låtmaterialet på ”BBB”?

Det jag vill ha sagt med denna utläggning om Exodus är att en stark debut alltid är svår att överträffa. Oavsett vem som håller i mikrofonen. Därför är kanske inte kritiken av Darkanes nuvarande sångare Andreas Sydow alltid helt rättvis. Det är trots allt Peter och Christofer som skriver det mesta av musiken och (skulle jag tro) sångmelodierna.

Darkane lirar på sin fjärde platta, liksom jänkarna, alltjämt aggressiv och kompetent thrash. Men det irritationsmoment som smög sig in redan på andra plattan ”Insanity” finns tyvärr kvar även här; whalande körsång. Vet inte varför man envisas med detta Fear Factory-ljudande tilltag, men med rakare och mer distinkta (kalla det gärna traditionella) körer hade detta kunna vara en milstolpe inom modern thrash. I övrigt är nämligen plattan helt fantastisk.

Aggression blandas med riktigt starka riff och melodier på ett löjligt kompetent sätt som ställer de flesta konkurrenterna i skuggan. En låt som instrumentala ”Maelstrom Crisis” ger självaste Dream Theater (!) en match, och skapar med sin temposänkning en fantastisk dynamik i plattans slutskede slutskede. Jag är också barnsligt förtjust i låtarna ”Contaminated” och avslutande ”The Creation Insane”. Här slipper jag det förhatliga whalandet och får en glimt av hur fullkomligt lysande detta hade kunnat bli.

Egentligen är en schysst betygsättning omöjlig i detta fall, eftersom det är så mycket en smaksak. Så vi säger så här istället; gillade du debuten kommer du förmodligen bli lite småbesviken även denna gång. Tillhör däremot efterföljarna dina favoriter kan detta mycket väl vara årets platta.

Martin Lee

Betyg: 7/10

Zeno - Zenology II

[2005][MTM]

Zenos självbetitlade skiva är en riktigt guldklimp för AOR-älskare men att "Zenology II" skulle visa sig vara en riktig skattkista för rock-älskare var inget som undertecknad hade kunnat tyda under årets stjärnskådning. Fylld upp till bredden av harmoniska melodiösa melodier, ett bländande synth- och gitarrspel samt en sångare som ger bra röst ett ansikte (Geoff Tate korsad med Rob Halford, månne? ) är många viktiga element vilket gör "Zenology II" till en mycket njutbar skapelse för öronen.

Albumet får en på bra humör och redan vid inledande "Call Of The Heart", som drivs av en pampig aura, ett flinkt tangentspelande, halvhårt riffande och en fantastisk sångprestation, står det klart att Zeno har mycket att ge. Detta är (hård) AOR av högsta klass. I efterföljande "Tonight" rycks man motvilligt gungande med i refrängen och i - mitt tycke - plattans höjdpunkt "Good Game, Bad Game" infiltrerar refrängen ens hjärnbalk såpass att man går och nynnar på låt-fan i flera timmar efteråt. Det slutar dock inte där, "Victoria" , "Keep Your Love" och "Troubled Love" ,för att nämna några, sitter som klister och kittlar öronen sensuellt. Köp den återutgivna skivan, leta i reabackar för vinyl, detta är för bra för att missas, och just det, produktionen är lika smakfullt hanterad som musiken.

Johan Karlsson

Betyg: 8/10

Suicide Watch - Global Warning

[2005][Mausoleum]

Lustigt hur man efter ett par års lyssnande på olika former av metal blir allt mer hämmad av brutaliteten och hårdheten som musiken huserar. Fem minuter med Suicide Watch skulle förmodligen ge min mormor en enkel biljett till den eviga vilan (och då är min mormor ändå ganska tuff!), medan jag själv inte kan låta bli att tycka den panikartade aggro-thrashen är rätt catchy.

I engelska Suicide Watchs värld är allting åt helvete. Lögnaktiga presidenter hetsar till krig, vänner tar livet av sig och ett irrationellt politiskt system härskar, som bara skapar elände och hindrar fritt tänkande - allt vackert omgärdat med en rejäl dos av fuck och shit. Men det är lätt att förlåta den rebelliska punkattityden med alla dess svordomar då bandet faktiskt har någonting att säga med sin musik. Inte blir det sämre av att de flesta låtarna är som små explosioner av snillrika riff till furiöst tempo med en kärna i sångaren Rids frustrerade och mångfacetterade vrålande.

Skivbolaget Mausoleum gnuggar säkert händerna när de hör resultatet av signandet av avhoppade rytmpartiet från hardcore-nissarna Stampin’ Ground. 13 spår klämmer bandet in på 37 minuter och det finns inte mycket tid att hämta andan under. Tankarna går gärna till Slayer och Exodus, men med ett något modernare sound. Med toppar som ”Global Warning”, Death In Triplicate” och ”The Truth Of Lies” bland ett genomgående starkt virke blir man som lyssnare totalt överkörd av Suicide Watchs debutalbum. Man skulle kunna gå så långt att kalla plattan för en modern thrash-klassiker, något som är högst ovanligt idag. Den enda varning som utfärdas från min sida är att lyssnande på ”Global Warning” kan vara svårt beroende-framkallande.

Jacob Jacobi Holmström

Betyg: 8/10

Stratovarius - Stratovarius

[2005][Sanctuary]

Pånyttfödelse? Är det så man ska tolka resultatet av en lång tids bekymmer med så mycket bråk, avhopp och mentala urflippningar att det gott och väl skulle räcka till två säsonger av Big Brother? Vad som länge (och kanske fortfarande?) antogs vara en tveksamt lyckad PR-kupp slutade hursomhaver med att den psykiskt instabila bandledaren Timo Tolkki fick ordning på situationen, efter besök hos diverse hjärnskrynklare, och återigen kunde samla ihop bandets klassiska sättning för en samling kreationer med gitarristens signum. Stratovarius släpper nu sitt elfte studioalbum, över 20 år sedan starten och utan någon kvarvarande originalmedlem, och döper plattan efter egna bandnamnet, istället för ”Popkiller” som länge var arbetsnamnet. Pånyttfödelse? Eller har fantasin sedan länge tagit slut?

Sedan genombrottet med "Episode" från 1996 har man vetat vad man har att vänta sig av ett nytt Stratovarius-album. Även om efterföljande plattor stagnerat i utveckling och varierat i kvalitet har det alltid funnits en kärna i den renodlade power metal som gruppen skapat som gjort att de behållit platsen bland de allra största inom genren: 1. Musiken är ofta extremt snabb och välspelad, då med högt mixade dubbelkaggar i fokus. 2. Minnesvärda, glättiga melodier med starka refränger och hög sång, både över och under falsettgränsen. 3. Riffbaserade strukturer som legerats med feta keyboardmattor eller slingor har allt gjort sitt till att skapa klassiker som ”Black Diamond”, ”Paradise” och ”Father Time”.

Med allt detta i åtanke är det inte utan att man får sig en smärre chock när förstasingeln ”Maniac Dance” rivstartar senaste plattan och bryter ny mark för Stratovarius sound. Tungt, något repetitivt riffande, utan mycket tillstymmelse till keyboards. Kotipelto sjunger lågt och grinigt, nästan lite åt Megadeth-hållet, och refrängen fastnar lätt i hjärnbarken redan efter första lyssningen, tyvärr utan att vara den megahit som Stratovarius faktiskt behöver.

När andra spåret ”Fight!!!” (jo, det ska vara tre utropstecken) tar ton är det åter gamla hederliga Stratovarius man hör. En läcker, fartfylld metalhymn med Kotipelto i samma form som han hade under "Episode"-tiden. Nu hör ”Fight!!!” dock till undantagen, de resterande låtarna är mörkare midtempo-spår med skiftande njutningsgrad. Stundom är det högklassigt som bitiga ”Gypsy In Me”, klassiska ”Leave the Tribe” och magnifika ”United”, annars långtråkigt a la ”Back to Madness” och ”Götterdämmerung”. Den sistnämnda har förmodligen världens längsta och segaste slutrefräng.

Avsaknaden av fart och spänning är påtaglig och plattans längre spår skulle minst sagt mått bra av antingen avhyvling eller snabba stick som bryter mönstret. Effekter i form av bebispladder, talade partier, samplingar och ylande operetter är annat vi gott klarat oss utan. Och varför inte nyttja det faktum att man besitter en av världens bästa keyboardister? För att inte tala om trummisar?! Inte en enda dubbelkagge så långt örat kan höra…

Visst är det här ett fullgott dagsverke, men jag kan inte hjälpa att sakna forna Strato-element. Många power metalband ger idag upp de snabba, hurtiga låtarna för mer tyngd och progressiv heavy metal. Denna trend är resultatet av en strävan efter utveckling, något som inte alltid är befogat. När det gäller Stratovarius kan jag inte komma ifrån tanken att de så smått överger musiken de kan vara bäst i världen på, för att istället lira något de gör tämligen mer mediokert…

Jacob Jacobi Holmström

Betyg: 7/10

Brand New Sin - Recipe For Disaster

[2005][Century Media]

Brand New Sin kan väl enklast beskrivas som diseldoftande hård rock med lite stonerdrag, i samma anda som Black Label Society. Faktum är att sångaren Joe Altier inte låter helt olik just Zakk Wylde. Ett par låtar är det tämligen skapligt, men i längden blir jag ganska trött på den lite enformigt monotona sången. Musikformen som sådan tillhör väl inte heller de jag betraktar som spännande. Det funkar säkert i Staterna, men ter sig alltför anonymt på denna sidan av Atlanten.

Plattan inleds av vad som kan antas föreställa ljudet av fem ölburkar som öppnas. Sen följer ”Arrived”. En ganska pigg öppningslåt, men samtidigt inget revolutionerande i branschen. På ”The Loner” och ”Brown Street Betty” sjunker dock tempot, och i samma takt mitt intresse. Visst, det är tungt, och låtarna duger väl för en eftermiddagsöl i festivalgräset. Men, det kommer inte upp till den klass av kompositioner som man skulle kunna sätta på helt spontant en söndagseftermiddag i vardagsrummet. ”Black and Blue” ökar på tempot igen och galoppriffet sätter sig som en smekande snyting. ”Running Alone” inleds med akustiskt komp och man väntar sig nästan att låten ska explodera i elektricitet. Det gör den inte… ”Freight Train” krossar på som en ny tempohöjare. Men tyvärr når inte refrängen några högre toppar.

Sen händer det inte så värst mycket innan ”Once In a Lifetime” som är en post-grungedoftande ballad. Ett riktigt sömnpiller om man frågar mig. ”Dead Man Walking” brakar lös med vad som närmast kan beskrivas som ett gammalt hederligt sleaze-riff. Kanske blir refrängen sen lite väl tjatig i längden, men ändå en låt som piggar upp. Avslutande ”Wyoming” är seg som överkokt kola och lämnar lätt intrycket att hela plattan var i samma stuk. Riktigt så illa var det ju inte om man verkligen drar sig till minnes. Jag tror att detta kan gå hem hos de med dragning åt stoner och det lite amerikanska.

David Bergström

Betyg: 6/10

Ben Jackson - All Over You

[2005][Escapi]

Gääääsp! Samtidigt som Ben Jackson och hans mannar segar ur sig nån form av attitydladdad tung rock så gäspar jag käken ur led. Man blir bara trött, tröttare, tröttast! Att denne man en gång var yxman i amerikanska metalbandet Crimson Glory är det nog inte många som skulle höra genom att lyssna på denna platta. Maken till könlös och icke-originell rock hör man knappast ens på radion…

Med vetskapen av vad denna man har presterat under sin karriär så lyssnar man ändå vidare i tron om att nästa spår kanske är bättre, men det är lika hopplöst som en groda utan ben. Det finns mindre glöd här än på Nordpolen, inte ens grabbarna i bandet kan på allvar tro att det finns några hits att hämta ur denna soppa. Låtar som stygga ”Mean Machine” och ”Eyes of Ice” är under sina bästa stunder dugliga och visar ett skickligt band som har en kapabel, om än långtråkig, sångare. Tyvärr är titelspåret mer rättvist för skivans helhet - en abnormt seg historia som man gärna glömmer omgående.

Nä, jag ser nog ingen direkt anledning till att spara den här plattan… Eller tja, omslaget är ju rätt fräckt.

Jacob "Jacobi" Holmström

Betyg: 3/10


<< Tillbaka till startsidan